Därför är årets Allhelgona extra smärtsam

Allahelgonahelgen närmar sig. En tid när döden är mer närvarade än annars även om den just i år nästlat sig in i varenda dag och tankevrå sen i början av mars när pandemin lamslog det vanliga livet.

Marianne Rundström

Annons

Annons

Snart står vi där med våra ljus, kransar och tankar och kanske blir det svårare än vanligt. Kanske lägger sig ovisshetens ångest och ett dåligt samvete ovanpå sorgens  börda.

Hälften som dött i covid19 fanns på äldreboenden där anhöriga med all rätt levde i förvissningen att deras närstående fick all den vård som krävdes när den okända pandemin slog klorna i landet.  Dörrarna slog igen för anhöriga, ingen släpptes över tröskeln om så det handlade om livets sista andetag.

När Maciej Zaeremba i en uppmärksammad artikel i DN kartlade vad som ledde fram till massdöden trädde så ett katastrofalt nationellt haveri fram. En djungel av dokument, styrande regelverk och prioriteringar som för en utomstående ter sig närmast obegripliga men som dessvärre tycks ha varit det även för personalen på landets äldreboenden.

Det är uppenbart att det skydd landets äldre skulle omges med tvärtemot blev en stupstock utan den självklara vård och hjälp som andra covid-sjuka erbjöds. Ingen syrgas, inget dropp och inte ens ett läkarbesök. De blev alla föremål för en generell bedömning och fick aldrig den individuella behandling som kunde räddat liv.

En nationell katastrof som på ett närmast outhärdligt tydligt sätt berättar om hur människovärdet devalveras i takt med stigande ålder.

I Zarembas artikel träffar vi sonen som inte gav upp. Som till slut tvingade sjukhuspersonalen att skicka hans döende pappa till sjukhus där han fick den vård som räddade hans liv.

Sonen är själv en mycket erfaren läkare och hade förstås både de kunskaper och insikter som krävdes för att rädda hans pappa.  Men det är ju just sådana de flesta av oss inte besitter.  Anhöriga måste lita till att personalen vet mammas, farmors eller makans bästa och kunde ju  inte själva komma in och se tillståndet.

Vilka ohyggliga kval kan inte detta väcka? Hade jag varit mer envis,  tvingat mig in, inte nöjt mig med att det saknades syrgas på boendet hade kanske den anhöriga varit vid liv. Nu var de utlämnade åt tilliten  – och det borde förstås vara tillräckligt. Ingen kunde väl anat att äldre, ofta dementa människor på  landets äldreboendet inte skulle få en chans till fortsatt liv för att inte ens den mest basala hjälpen och vården kom dem till del.

Vår familj miste själva en nära anhörig på ett demensboende strax innan pandemin bröt ut. Jag är oändligt tacksam för de där veckorna som skiljde behandlingen av vår demenssjuke anhörige  och vad andra fick uppleva en kort tid efteråt när inga alternativ erbjöds.

Vi fick ju frågan – och möjligheten – att ta ställning till vad som skulle ske om något allvarligt tillstötte. Vi kunde diskutera, vända och vrida på livets svåraste frågor och kunde leva i absolut trygg förvissning om att vården skulle bli den allra bästa. Så blev det också.

Men anhöriga som under coronan hade sin pappa, make eller morfar  på äldreboendet fick aldrig den möjligheten. Dörrarna stängdes, det restes en mur runt de äldre på boenden. Någon ropade sitt farväl genom  en ett öppet fönster, ett barnbarn sa adjö  i mobilen, de allra flesta fanns inte intill och kunde se med egna ögon. Först efter döden släpptes en del anhöriga in för att städa rummet.

Idag tänker jag på dem. På alla som denna Allhelgonahelg ska fundera över  sitt eget ansvar, om livet kunde räddats om dom bara förstått, varit mer aktiva och envisa, om dom kunnat agera på något annat vis som räddat liv.  En ohygglig börda att bära ovanpå sorgen efter en kär närståendes död.

Det gäller förstås också den personal som i våras hyllades som hjältar och som oförtröttligt slet vidare utan samarbete med anhöriga som normalt kan underlätta och skapa trygghet och lugn kring den sjuka och som också måste funderat över varför ingen läkare uppenbarade sig.

Räddningen, möjligheten till ett fortsatt liv kanske fanns och med denna tyngd ska anhöriga och personal nu leva vidare i väntan på att utredningar, kommissioner och utvärderingar ska ge svaret. Men kommer jag någonsin mer känna mig fullt trygg i min tidigare förvissning att i mitt land finns det skyddsnät och en effektiv, avancerad läkarvård som inte sviker sina medborgare förrän alla möjligheter prövats? Det finns en tid före och efter pandemin.

Tankar som dessa tynger nog många denna Allhelgonahelg.

Annons

Annons

Marianne Rundström
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons