Ulf Elfving: "Så minns jag Lars Norén"

Frågor och svar frös till is i samma sekund som de uttalades under den dryga halvtimme som kändes som en vecka.

Och jag är oändligt tacksam mot honom för den upplevelsen.

Bakgrunden: Pjäsen Sju tre skrevs av Lars Norén i samarbete med tre tungt kriminella män, som också spelade huvudrollerna. Dagen efter den sista föreställningen rånade en av ”skådespelarna” Östgöta Enskilda Bank i Kisa, och två deltog också i morden på de båda poliserna i Malexander.

Norén möttes av en storm av kritik mot att han låtit fångarna uppträda och bl.a. sprida nazistiska åsikter. Kriminalvården fick hård kritik för att de kriminella fått permissioner för att spela teater och dessutom planera och utföra nya brott när de var på permis.

“Noréns skandalpjäs – ett råttbo värt att rota i” skrev en tidning. Kritiken tog hårt på Norén. Han var en jagad man. Men vid ett tillfälle hade han lovat att ge mig en intervju. Nu, mitt i stormen, hade jag inga förhoppningar om att han skulle tacka ja. Men det gjorde han.

Det var ingen vanlig treminutare heller, det handlade om den lång-långa intervju som regelbundet sändes i Studio Ett i P1. Om jag minns rätt var den på över 30 minuter, och det var ett spännande uppdrag att göra de här stora intervjuerna under något år. Inga pauser, ingen musik att lägga in för att stanna upp, summera, ta nytt avstamp. Bara frågor och svar och total närvaro.

När Lars Norén kom till studion och direktsändningen, som utlovat, kändes det omedelbart att han hatade situationen av hela sitt hjärta. Han hade lovat att ställa upp – men förmodligen avskydde han det mesta: programmet, mig, journalister i allmänhet, allt och alla.

Det märktes under samtalet. Dvs, så mycket till samtal blev det knappast. Långa pauser, korta svar. Ja. Nej. Kanske. Medan istapparna klirrade.

Mitt i den djupfrysta atmosfären kände jag kallsvetten bryta fram. Ska det hålla på så här i över en halvtimme?

Det skulle det. Och även en sån här intervju kan innehålla en hel del för den som lyssnar mellan raderna, lyssnar och tolkar stämningen.

Och några korta besked gav den pressade Norén i alla fall. Om kritiken som han ansåg orättvis, om sina egna känslor och om sitt sätt att arbeta och tänka.

Aldrig glömmer jag den här pärsen. Jag var helt slut efteråt.  Lars Norén själv reds tydligt av ångest och känslostormar, så starka att han glömde en mapp med viktiga papper när han mer eller mindre flydde ut efter programmets slut.

Jag fick åka hem till honom på Östermalm med mappen. Då var han tyst och aningen förlägen.

Senare möttes vi några gånger. Och den Norén jag träffade då var både älskvärd och väldigt trevlig.

Och det viktigaste jag ska minnas honom för var detta:

Han höll vad han hade lovat.