Utan min hörselskada hade jag knappast blivit politiker

Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX

När jag stolt tog plats i riksdagen 2002 var jag en av få som bar synliga hörapparater. Många manliga riksdagskollegor tyckte uppenbart att det var ”skämmigt” att skylta med ett sådant handikapp. Glasögon var en sak, men hörapparater och därtill kanske begynnande flint något helt annat. Oklart hur mycket de uppfattade av de debatter som […]

Lena Adelsohn Liljeroth

Annons

Annons

När jag stolt tog plats i riksdagen 2002 var jag en av få som bar synliga hörapparater. Många manliga riksdagskollegor tyckte uppenbart att det var ”skämmigt” att skylta med ett sådant handikapp. Glasögon var en sak, men hörapparater och därtill kanske begynnande flint något helt annat. Oklart hur mycket de uppfattade av de debatter som pågick i plenisalen.

Till min glädje har det skett en stor förändring. I dag ser jag hur allt fler män – och kvinnor – överallt bär dessa hjälpmedel som de naturligaste i världen. En klar framgång!

      LÄS MER: Jag har slutat le tappert – jag säger ifrån

De flesta människor föds med någon form av handikapp. Den perfekta människan finns inte. Och tur är väl det. I bästa fall kan den egna oförmågan på skilda områden bidra till förståelse för andras svårigheter.

Att höra dåligt – eller inte höra alls – är ett osynligt handikapp. Det har sina givna för- och nackdelar. Det är ingen som pekar, stirrar eller tittar bort. Å andra sidan heller ingen som förstår varför man ibland svarar ”så konstigt” eller inte alls. I Sverige är vi närmare 1,5 miljoner människor som har problem att höra.

Jag är född med navelsträngen hårt virad om halsen. Liten och ynklig placerades jag i kuvös. Troligen var det syrebrist som orsakade hörselskadan. Men jag fick bra hjälp i skolan, 70-talets skola hade resurser. Talklinik, hjälpmedel hemma såsom hörlurar till tv och särskilda väckarklockor – jag fick mer än jag önskade och behövde.

Det dröjde innan jag bad att få de första digitala hörapparaterna. Jag hann fylla 40. Onödigt många år med teaterföreställningar jag inte riktigt kunde tillgodogöra mig, möten där jag höll tyst av risk för att jag missuppfattat frågan, skämt som gått mig förbi.

Men utan min hörselskada hade jag knappast blivit politiker! Jag hörde för bra för att gå i specialskola men tvingades å andra sidan att sitta längst fram i klassrummet, väl synlig för läraren. Där gavs få tillfällen till bus och fusk. Så jag blev den ordningsamma; bra betyg, elevrådsrepresentant, föreningsordförande. På fritiden levde jag ut mina vildare sidor. Någon ventil måste man ju ha.

Nu, snart 60 år gammal, kan jag konstatera att det har sina poänger att bli äldre. Man vågar såga ifrån. Ta plats. Bli obekväm. Men också mer ödmjuk för det man har – och är. Sedan många år förklarar jag utan omsvep att jag hör dåligt och därför säkert kommer att fråga om, flera gånger om.

Lena Adelsohn Liljeroth
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons