Vi måste argumentera väl för att få den vård vi förtjänar

Anders Nylund

Annons

Annons

Statistiken visar att vi svenskar är bland Europas mest nöjda invånare och att vi ligger i topp i världen som helhet. Strax efter årsskiftet passerade vi milstolpen 10 miljoner invånare och välfärden har dessutom drivit upp medellivslängden så att den nu ligger på 82 år. I takt med att den fortsätter att stiga betyder det att allt fler av oss får många år extra för After Work!

För ett tag sedan skrev någon: ”När farfar fyllde 60 fick han käpp, jag däremot fick långfärdsskridskor”. Det säger mycket, men i samband med att vi lever allt längre hinner också våra krämpor ikapp oss. Jag har kommit att fundera mycket på artros som är ett gissel för många. Jag ser i min vardag allt fler hjulbenta, krumma och haltande personer. Så ska det inte vara i det som en gång kallades folkhemmet. Jag tillhör 40-talisterna och har som vuxen alltid prioriterat sport och motion. Artrosen kom dock ikapp mig när jag flåsade längs med vägar och stigar. Ett utnött knä ersattes efter flera år av smärta till slut av titan och komposit vilket har gjort att jag fått lämna löpstråken men istället susar jag fram på cykel genom landskapet. Mitt nya knä gav mig rörelsefriheten tillbaka, vilket lyft!

      LÄS MER: Klimatet får betala när vi skeppar varor tvärs över jorden

I mitt fall fixade det sig, men jag hör många som har bemötts med oförstående från vården, till exempel när man önskar att genom operation bli av med plågor och få tillbaka rörelseförmåga och livskvalitet. Är det rent utav så att det är de yngre som prioriteras när ingreppen ska fördelas? Är det så att en 55-plussare nonchaleras trots att statistiken pekar på drygt trettio ytterligare år i livet? Jag börjar tro att det finns en åldersdiskriminering när det gäller medicinska prioriteringar.

Läkaren har ett oerhört övertag gentemot patienten när diagnos och behandling kommer upp på bordet. Jag befarar därför att många tummar sin handväska eller keps och tackar doktorn när de reser sig och går, biter ihop och accepterar att det finns andra som kanske har det värre.

Så varför går jag igång på detta?

En kompis med ömmande och svaga knän var ärlig och medgav att han klarade vardagen utan smärtstillande fast det handlade om att kämpa. Vården i ett av våra nordliga län ansåg då att operation fick vänta. Nyligen kallades min hustru Gunilla som, efter remiss från husläkaren, kallats till ortopedisk undersökning för en eventuell operation av höft. Hon har alltid varit rörlig; sprungit, skidat och simmat, men sista kvartalet har hon behövt ta starka smärtstillande preparat för att klara dagen där en kort promenad varit plågsam och en trappa till lägenheten en omöjlighet. Livskvalitet har försvunnit i ett plötsligt slukhål.

      LÄS MER: Börja prioritera erfarenheten!

De två ortopeder som gjorde undersökningen tyckte att Gunillas muskulatur var prima och eftersom hon inte hade ont nattetid var man tveksam till operation. Smärtstillande och gymnastik kunde vara ett fullgott alternativ, sade de. Vidare sade kirurgerna att ”det är inte säkert att det blir helt bra” och att ”man vet egentligen inte hur länge en protes håller och att det måste kanske göras om”. Som tur var är Gunilla en person som inte är främmande för att argumentera. Trots ett läge där det var två mot en ska nu höften opereras i oktober. Men hur går det för dem som inte är lika klädda i näbben?

Vi måste höja våra röster för att få den vård vi förtjänar och för att få in mandat i beslutsprocessen. I dag har vi åtta partier som vill profilera sig genom allehanda, ofta opportuna utspel, man tycker att några av dem borde profilera sig på att gagna oss. Vi har till leda, både från höger och vänster, hört parollen ”vård, skola och omsorg”, men vad som denna vård avser är mer diffust. 2016 var två miljoner svenskar äldre än 65 år och deras medicinska välfärd borde vara politiskt högintressant.

Mina damer och herrar, det är dags att börja lobba!

Anders Nylund
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons