Så har vi drabbats av pratsjuka under pandemin

Isolerade är vi ändå. Hela tiden trumpetas det viktiga budskapet ut: håll avstånd! Vi lyder. Går ur vägen om det ser trångt ut, släpper före någon som ser ut att ha bråttom. Väjer en gång till. 

Men nu, när vi är inne i omstartade restriktioner och ny fruktan inför vad som kan komma, har ett annat fenomen dykt upp: pratsjukan. 

I allt detta avståndstagande, i all denna distansering har behovet av att prata med folk öga mot öga växt så att det måste få bejakas.  

Vilket leder till att vilt främmande människor plötsligt närmar sig (ja inte mer än två meter) och tilltalar en, rakt ut ur ingenting. Som damen som spänner blicken i mig och säger: 

– Har du sett katten? 

Nej det hade jag ju inte, men hon pekar. 

– Vet du vems det är? Jag ser honom ofta, undrar var han hör hemma? Jag har också haft katt. Skulle gärna ha en igen. Tänk om den här är övergiven? Visst är han fin!? 

Jag håller med om att det är en fin kisse men påpekar att herrelösa katter kanske inte har så fina halsband som den här. Sedan lyckas jag dra mig bort från den talträngda djurvännen och fortsätta längs strandpromenaden. 

Strax tilltalas jag av en äldre herre. Han väljer ett säkert kort som samtalsämne: vädret. 

– Tänk att det blivit så kallt! säger han och hejdar mig mitt i steget. 

Kallt? Termometern visade tolv plusgrader nyss … Jag hummar något men stannar faktiskt inte, vilket han nog hade tänkt sig. 

En kvinna vill varna mig. En man går omkring här nånstans och ”stjäl folks mobiltelefoner”. Hon tror att han försökte med henne, men hon lät sig minsann inte luras. Nu undrar hon om jag liksom hon är ängslig för möten med främmande herrar? 

När jag stannar till och tittar i varuhusets skyltfönster säger en dam som står bredvid: 

– Jaha, nu är det väl dags för lite shopping? 

– Nja, säger jag, man ska kanske inte knalla runt här inne i onödan. 

Då vill damen veta om jag har munskydd och ifall jag inte har det vill hon också veta varför. Glatt  viftar hon med en påse och säger att hon minsann gjort ett reakap. Och har handsprit i handväskan. Utifallatt. 

Även folk man känner stannar gärna till lite extra, hittar nya intryck att förmedla, frågar om allt möjligt och omöjligt, verkar aldrig ha någon tid att passa, avrapporterar allt som hänt och trots att det inte är särskilt mycket tar det en stund. Så där fortsätter det, varje gång jag ger mig ut på promenad. 

Och jag är inte ensam om att ha noterat företeelsen. I Svenska Dagbladet skriver Ivar Arpi: Pandemin har också gjort att vi pratar mer med varandra, paradoxalt nog. Viruset är ett socialt smörjmedel som gör det legitimt, i den något trevande svenska kulturen, att fort påbörja ett samtal. ​

Särskilt hållbara eller värdefulla relationer skapas förmodligen inte medan orden svämmar över på det här viset, men nog säger det ändå något om hur mycket vi längtar efter mänsklig kontakt. Pratsjukan kommer i pandemins spår. Och expertisen vet att ensamhet och isolering som inte är självvald är en hälsorisk i sig. Ett uppdämt kontaktbehov måste få bejakas, en brist på samtal rättas till. Det var ju också en av anledningarna till att man lyfte på ”giftstämpeln” på gruppen 70+. 

Ensam är inte stark, ensam vill ha någon att prata med. Öga mot öga.