Lena Adelsohn Liljeroth: Därför måste vi hålla våra löften

Livet har lärt oss vuxna att hantera besvikelser, utan att vi för den skull behöver misstro vår omvärld. Det går att lita på medmänniskorna. Inte desto mindre blir även vi ledsna av att bli lurade eller svikna.

Vi är alldeles för många vuxna som inte lärt oss att ta ansvar. Som inte står för vårt ord eller fegar ur överenskommelser av bekvämlighet eller kanske ointresse. 

Hur ofta har vi inte sagt ”jag hör av mig”, men inte gjort det.  Avslutat ett samtal med ”det vore roligt att träffas, jag bjuder på lunch” och i bästa fall menat det. Då. Men sedan? Alla gånger vi sagt ”jag lovar ta itu med det”, för att sedan glömma eller ignorera vårt löfte. 

Många är kanske vana vid fluffiga överenskommelser och de bryr sig måhända inte, medan andra kan känna sig rejält svikna eller till och med drabbas av extra arbete.

Det är sant att ett fungerande samhälle bärs upp av lagar och förtroende för myndigheter, media och politiker. Visst kan vi ha befogade synpunkter på hur saker sköts, men tilltron till samhället är i Sverige trots allt hög, inte minst från ett internationellt perspektiv. Men basen i själva ”bygget” är trots allt civilsamhället, det osynliga kontrakt mellan människor som gör att vi självklart hjälper varandra i stort som smått, utan inblandning av stat och kommun.

Det är här de avgivna löftena kommer in. För mig är de snudd på heliga, i synnerhet de som ges vänner och bekanta emellan. För är det inte oegennyttan och glädjen i att bistå en medmänniska som definierar oss. 

Jaha, tänker någon kanske surt, hur är det med politikerna då. De som lovar och lovar…

Trots – eller på grund av – alla mina aktiva år i politiken så vet jag förstås att vallöften inte alltid är löften som kommer att kunna infrias. Kompromisser och krass ekonomisk verklighet kan smula sönder de bästa intentioner. Det här inser de flesta av oss. Tilltron till politiken och demokratin raseras inte för den sakens skull. Vi vädrar våra frustrationer med vänner och bekanta och skriver i sociala medier. Kanske byter vi parti när det är dags för val. 

Men tar det inte mycket hårdare om du får höra att grannen talar illa om dig inför andra i området, om din bästa kompis inte hör av sig när du blir sjuk eller om idrottsföreningen kuppar ut dig på årsmötet? Då urgröps självkänslan och tilltron till din nästa.  Vi kan aldrig skydda oss mot detta, det händer tyvärr i livet. Men våra egna löften och vårt eget beteende, det råder vi över själva. Alldeles själva.