News55:s krönikör: Mina vänner dör och de yngre skyller på oss

Vi jobbade ihop i decennier. Våra liv skiftade över tid, vi delade livet. Vi stöttade varandra. Skrattade och grät. Vår sammanlagda tid på jobbet blev längre än den vi hade med våra barn och våra familjer. Jobbet var i någon mening vår trygga famn.

Vi tillhörde den generation som kom som unga till vår arbetsplats och stannade tills vi pensionerades. Vi tog för mycket utrymme, tyckte så småningom den yngre generationen. Den kallade oss Proppen Orvar. 

Vi trodde att livet på jobbet alltid skulle pågå och fortgå. Dagar, kvällar, nätter. För så såg arbetet ut på tidningsredaktionerna. Vi arbetade i husen som aldrig sov. Vi var journalister som alltid var redo, som stod upp som tennsoldater när så krävdes.

Vi levde här och nu, arbetade här och nu, beskrev tiden och problemen som fanns just då. I det lilla och i det stora ville vi förändra världen. 

Ett sedan fanns knappast, men kröp så småningom allt närmare. Då, när vi kanske, kanske skulle lämna yrkeslivet, då skulle ett annat intensivt och glädjefyllt liv ta vid. Vi skulle vara unga äldre, fulla av liv och kraft. 

Vi mådde bättre än våra föräldrar. Vi hade skördat välfärd och ofta fått en hälsa som var hygglig mot oss. Vi skulle som äldre ge av oss själva till barn och barnbarn. Ge tillbaka det vi försummat och inte hunnit med när vi arbetade som mest.

Men tiden är obeveklig, även för vår generation som trodde att vi var evigt unga. Även vi åldrades och fick krämpor. Trots att bilden av oss var de starka och krävande 40-talisterna.

Så slog pandemin till.

Vi som passerat 70 kallades ”yngre äldre” och ”vitala70-plussare”. De över 80 kallades ”äldreäldre”. Vi var alla ”sköra”. Det sa Tegnell. Skulle skyddas.

Och plötsligt stod vi åter i skottgluggen för de yngre, för deras rädsla. Som om vi spred smittan. Yngre kvinnor skrev på Facebook att vi borde skärpa oss och stanna hemma, att vi fortsatte att handla när vi borde stanna hemma, att vi bar omkring på snoriga barnbarn och spred smitta och att vi tagit alla intensivvårdsplatser. 

Bara några månader efter att pandemin brutit ut fick jag det första dödsbudet. Kort därefter det andra, det tredje, det fjärde. Fyra män, fyra arbetskamrater hade puttats över kanten av covid-19, vår nya ättestupa. Viruset som så oberäkneligt och lynnigt väljer ut sina offer. 

Alldeles nyligen var kamraterna med oss i livet, till synes lika unga och pojkaktiga som när vi jobbade tillsammans. Jag minns deras skratt, deras leenden, glimten i ögonen. Kraften, lusten och glädjen.

Nu är de borta. De som hör av sig på natten. De som får mig att ligga vaken. Får mig att minnas.

Nu är jag där min farmor en gång var. På morgonen suckade hon över dödsannonserna och sa: ”Nu har han dött. Och i går var det hon. Hon blev bara 75.”

Det var obegripligt. Varför ville hon föra bok över något så dystert? 

Nu sitter jag själv och oroas när jag läser morgonens tidningar. Ska jag möta en runa över en gammal arbetskamrat? Eller få veta på Facebook att en avhållen vän plötsligt lämnat livet? Att hen blivit svårt sjuk. Och när fångar viruset mig?

Nattens fönster öppnas mot dem som inte längre finns. Bilderna och rösterna är inte plågsamma. Mina kamrater är som jag minns dem. Skänker mig glädje. Håller minnena vid liv.

Men döden är obegriplig och outhärdlig.