”Du har plats 26 i kön. Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan!"

Köordningen bryts med jämna mellanrum av en automatisk röst som meddelar att samtalet kan komma att spelas in i utbildningssyfte och att jag kan bli uppringd efteråt. ”Dina synpunkter är viktiga för oss, så stanna kvar i telefonen!”

Jaså verkligen?

Efter en stund återkommer spökrösten. ”Du har nu plats 21 i kön.”

Tiden går och jag börjar känna mig riktigt gnällig. Det är ju inte alltid man kan ställa sig vid strykbrädan och göra något handfast samtidigt som man vill ha tag i sin bankkontakt eller få personlig service på SJ.

”Du har nu plats 18 i kön…”

Varför blir jag då så irriterad? Är det inte väldigt bra att veta sin kö-plats och att myndigheten eller företaget vill höra vad jag tycker om deras ”service”? Jo förvisso.

Men jag känner att allt mer av min numera dyrbara tid – åren går fort – går åt till, ingenting. I denna alltmer digitaliserade och automatiserade tillvaro förväntas vi ständigt vara tillgängliga eller ge respons på någon tjänst.

I början blev jag glatt överraskad när restaurangen där jag bokat bord över nätet, dagen därpå återkom på mailen med frågor om hur jag uppfattade mitt restaurangbesök. Jag kommenterade glatt maten, ljudmiljön och servicen. Men var det verkligen någon som brydde sig? Jag undrar.

”Du har nu plats 11 i kön…”

Minuterna har blivit till en dryg kvart, jag har sprättat kuvert och fyllt en tvättmaskin, men har inte tänkt bli fast vid mobilen hela förmiddagen. Det värsta är att jag inte har något val. Jag kan frustrerat ropa hur högt jag vill i telefonen, ingen bryr sig. Det finns ingen där, men ibland hamnar man i en växel i Kalix (!) där en vänlig medmänniska tålmodigt lyssnar till ens klagosånger och önskar mig en trevlig dag.

”Du har nu plats 8 i kön….”

Det går framåt, men det gör dessvärre klockans visare också.

Goda undantag finns. Som den privata vårdcentral jag försökte boka tid hos och där spökrösten erbjöd sig att ringa upp mig en viss tidpunkt. Jag tog tacksamt emot erbjudandet. Då fungerar den nya tekniken som bäst!

”Du har nu plats 3 i kön….”

Förväntningarna stiger. Snart ska jag kunna få hjälp med den betalning på Nordea som stötte på problem i ”systemet”.

”Dina synpunkter är viktiga för oss, så stanna kvar i telefonen efteråt…”

Så äntligen! ”Hej, välkommen till XX, mitt namn är Jonas. Vad kan jag hjälpa till med?”

Jag biter ihop, säger något skämtsamt om de långa väntetiderna, får ett hummande till svar och beskriver mitt ärende. Jodå, det händer att företaget löser mitt problem och att allt löser sig till det bästa. Men inte sällan får jag i stället höra att jag egentligen ska tala med avdelning Y, men att Jonas ”tyvärr tyvärr” inte har möjlighet att koppla mig direkt dit.

Jag känner hur blodtrycket stiger! Vad i h-te, ska jag börja om från början igen?

”Ja, det är nog så”, medger Jonas/Petra/Jenny eller vem jag nu fått tala med.

DÅ skulle det kännas bra att stanna kvar i telefonen och säga sitt hjärtas mening till kundtjänst. Men ibland ids jag inte. Jag slänger ifrån mig telefonen och ger till något som liknar ett avgrundsvrål.

Efter diskussionerna kring Facebook, Google och andra kartläggande sökmotorer har jag nu insett hur ofta jag oreflekterat har anmält mitt intresse för att delta i olika åsiktspaneler. Tidningar och medieinstitut vill veta hur jag röstar, vad jag har för slags bil, om jag sett en viss annons och om jag tycker att tiggeri ska förbjudas.

Vad har jag egentligen för detta? Glädjen att bli tillfrågad om min åsikt?! Slut med detta nu. Min ackumulerade väntetid ska i stället tillbringas med maken, barnbarnen, en väninna eller en behaglig promenad i vårsolen.