Över 20 000 svenskar drabbas årligen av demens. Min pappa var en av dem.

Hennes forskning rör framför allt ”neurodegenerativa” sjukdomar, som Alzheimer och Parkinson. Det handlar om proteiner och peptider som uppför sig ”fel”. Den positiva nyheten är, enligt professor Gräslund, att det inom fem år kan komma ett botemedel. Forskningen är långt kommen och skulle betyda otroligt mycket för miljoner människor och deras anhöriga.

Naturligtvis kom samtalet under kvällen in på vad man själv kan göra för att inte drabbas.

– Inte mycket tyvärr, mer än det självklara att hålla sig i form både fysiskt och psykiskt. Högt blodtryck och övervikt är inte till gagn för den som vill vara frisk, sade professor Gräslund.

Över 20 000 svenskar insjuknar varje år i demens. Min pappa var en av dem. Han var fullt medveten om sina oförmågor och så sorgsen över allt han inte längre klarade av. Men han hade turen att ha en frisk hustru vid sin sida. Så är det inte för alla.

Nästa år är det tre val – till riksdag, kommun och landsting – och inget tyder på att sjukvård och äldreomsorg kommer tappa sin position som en av väljarnas viktigaste frågor.

Dessutom skriver Boverket, som är myndighet för samhällsplanering, byggande och boende, till och med på den egna hemsidan om bristen på bostäder och miljöer anpassade för äldre. Det torde inte lugna oss andra…

Några fakta att hålla i huvudet:

O De stora barnkullarna från 40-talet har nu gått i pension, en grupp som ställer krav.
O Var femte svensk är 65 år eller äldre.
O Vi lever i snitt 30 år längre idag än för 100 år sedan.
O Gruppen 85+ kommer öka markant.

Jag tillhör dem som tror att ekonomisk vinst uppstår om verksamheten är välskött och efterfrågad. Privata och offentliga aktörer har i allmänhet samma ekonomiska förutsättningar, så ett vårdföretag som går med underskott är sannolikt illa skött.

Därför blev jag uppiggad av Amelia Adamos krönika i senaste numret av M-magasin, där hon först vädrar sin ilska över att de som vårdar datorer är så mycket högre betalda än de som vårdar människor. Men hennes slutsats blir:

”Det finns en väldig rädsla bland oss här i Sverige att det är livsfarligt om näringslivet tar över delar av vården. Den rädslan förstår jag faktiskt inte. Jag tror att de har en bättre syn på sin personal än vad kommuner och landsting har.
Personal är en dyr investering och ännu dyrare blir det om den är sjukskriven eller slutkörd. Alltså tror jag att de privata vårdarbetsgivarna omhändertar sin personal bättre.”

En alternativ vårdgivare är ideella Stiftelsen Silviahemmet, som grundades i slutet av 1990-talet och som drivs på företagsekonomiska grunder. Silviahemmet har direkt och indirekt medverkat till utbildning av ca 200 000 (!) personer i Sverige i god demensvård; från biståndshandläggare och anhöriga till undersköterskor, sjuksköterskor och Masterutbildning av läkare. Intresset har spridit sig till utlandet och idag har Silviahemmet utbildningsverksamheter i Tyskland, Japan, Kina, Storbritannien och Holland.

Sådant borde vara intressant för marknadskrafterna. Det är det också. Nu byggs ett antal lägenheter i anslutning till Silviahemmet, anpassade för par där ena parten lider av demens. Detta sker i samverkan med BoKlok, Ikea och ett Skanskaföretag. Om projektet faller väl ut kan det byggas fler sådana lägenheter över hela landet.

Vi har inte råd att säga nej till goda idéer, inte heller till kapital som vill investera i vad som kan bli vår framtid.