Vi är många som inte undrar om, utan när

– Vi är lite sena, säger sköterskan i receptionen urskuldande.

Alltså bara att vänta.

Många fingrar på sina mobiler, en läser bok, några bläddrar förstrött i gamla veckotidningar med hundöron. På teven pratar Malou von Sivers om knep för att skapa roligare arbetsmiljö. Ingen verkar intresserad.

Åldersfördelningen bland oss som sitter bänkade är tydlig: klar övervikt för ”mogna” kvinnor. Det är vi som får kallelse, vartannat år, för den här kollen. Vilket är logiskt, eftersom det är bland de äldre som sjukdomen oftast dyker upp. Genom bred screening ska nya cancerfall upptäckas tidigt och tas om hand. Då och då dyker belackarna upp, de som hävdar att mammografi inte är tillförlitligt, att de där bilderna av hopklämda bröst bara skänker en falsk trygghet.

      LÄS MER: Det som aldrig blir sagt i omklädningsrummet

Ja, kanske kan man inte vara helt säker även om resultatet blir ”godkänd”. Men när vi talar om saken vid lunchbordet på jobbet visar det sig att två av fem, alla över 40 år, aldrig brytt sig om de där propåerna från sjukvården.

– Att ni vågar, ni borde verkligen … säger vi andra, som hörsammar varje invit, infinner oss punktligt, inte klagar när det är kö.

Just i oktober månad uppmärksammas bröstcancer lite extra. Cancerfondens och Bröstcancerföreningarnas svenska Rosa bandet-kampanj är inne på sitt trettonde år och den syns både i mataffären, klädbutiken och fiket, för att ta några exempel. Över 500 miljoner kronor har samlats in till forskningen under Rosa bandets etikett.

Det blir min tur. Känslan är bekant: en vänlig sjuksyrra tar med varm hand ett mycket stadigt och resolut grepp, så långt från en smekning man kan komma, om bröstet, lägger fast det mot den kalla plattan i maskinen och trycker på knappen som klämmer till. Behagligt kan det aldrig kallas, bara nödvändigt.

Bröstcancer är den vanligaste cancerdiagnosen för kvinnor i Sverige. Cirka tjugo kvinnor hamnar i den statistiken, varje dag. Vi är många som inte undrar om, utan när. En tröst är förstås ändå att de allra flesta numera blir helt friska. Vilket inte hindrar att stor oro och många tankar hinner passera hjärnan under behandlingens gång: Vad händer nu? Sprider det sig? Tappar jag håret? Ska jag dö?

      LÄS MER: Harald Norbelie – “Nu gäller det mig”

I dag erbjuds alla kvinnor mellan 40 och 74 år att röntga sina bröst för att hitta tidiga tecken på bröstcancer. Undersökningen har hittills varit avgiftsbelagd i de flesta landsting, förutom Stockholm. Men från och med halvårsskiftet 2016 ska alla kvinnor i landet kunna få mammografi utan avgift. Det känns rättvist och som ett fall framåt.

Ändå har jag svårt att tro att det är kostnaden som fått folk att hoppa över sin chans. Eftersom det faktiskt, även om det kan låta onödigt gravallvarligt, kan handla om skillnaden mellan liv och död.

Vilket inte hindrar att även humor kan beredas plats på mammografiavdelningen.

En väninna gick på sin regelbundna undersökning för en tid sedan.  Just när röntgenapparaten kramat till och förvandlat hennes behag till en platt kaka ställde hon en liten fråga till sköterskan som manövrerade kameran.

– OM, jag säger bara OM, det blir strömavbrott just nu när jag sitter fast så här – vad gör ni då? undrade hon, lite skämtsamt.

Sköterskan blev inte svarslös.

– Då tar vi i personalen en liten fika!

Det var inget problem med elförsörjningen på Södersjukhuset i morse. Som tur var …