Ulf Elfving om Biden, gubbrock och OS-terror

Vi är lika gamla – jag är en vecka yngre – och vet vilka signaler det skickar till omvärlden.

Vi hade båda covid förra veckan. Rätt lindrigt, för både dig och mig. Man blev trött, hostig och febrig några dagar. Men nu är man tillbaka på banan.

Vi går knackigt, glömmer saker och blandar ihop människor. Men är vi dumma i huvet för det? Hoppas inte. Tror inte.

Sen finns det förstås en del skillnader. Du har till exempel tillgång till kärnvapenknappen. Och ett jobb som är tusen miljoner gånger viktigare än mitt. Så därför är jag glad att du övertalats att trappa ner. Anar jag en klok hustru bakom det beslutet?

Är också hjärteglad över att du valt en efterträdare som verkar ha det mesta: skärpa, kunskap, energi, rättspatos, utstrålning.

Kamala Harris! Som ser ut att få en pangstart i sin nya karriär. Och som nu nästan alla i den fria världen hoppas ska lyckas rädda oss från de mörka krafter som hotar. Ja, det behöver nog inte preciseras.

De närmaste månaderna, fram till presidentvalet, blir olidligt spännande!

Att det händer att gamla gubbar fortfarande kan en hel del fick jag ett lysande bevis på i veckan. Var nämligen i Fiskebäckskil, Bohuslän, och hänfördes av en konsert med lirarna i gamla Streaplers. Gert Lengstrand, 82, Bjarne Lundqvist, 79, och tvillingarna Håkan och Göran Liljeblad, 81.

Som det svängde! I klassiker som ”Diggety Doggety” och ett tjugotal till. Och taket utanför restaurang Brygghuset var nära att lyfta när Lasseman Larsson från Arvingarna – son till avlidne streaplersmedlemmen Lasse Larsson – kom upp och ledde sången i ”Hon är bara 15 år”.

Som jämnårig, fast något mindre dynamisk, blev man rörd, glad, imponerad och lite avundsjuk på det här sanslöst rockiga gänget 80-åringar.

Det finns kanske hopp för oss alla ändå

Och nu har OS i Paris startat! Jag har varit på plats på två OS: München 1972 och Montréal 1976. München  var enormt och fullständigt osannolikt med en första vecka som var solig och strålande på alla vis: svenske Ragnar Skanåker tog spelens första guldmedalj, och jag fick första intervjun med den färgstarke pistolskytten. Framför näsan på övriga värdspressen, haha.

Sen kom terrorattentatet mot den israeliska förläggningen, och allt förbyttes till sorg, chock, vrede och mörker. Fredrik Belfrage och jag kom till radiosportens studio på morgonen, såg skotthål i matsalen bredvid vår studio och stod 50 meter från terroristerna som gick ut och in på en balkong mitt emot studiobyggnaden, med svarta huvor för ansiktet och vapen i händerna. Och vår kompis Tommy Engstrand och kollegan Bosse Gentzel låg i ett dike vid ett militärflygfält ett antal timmar senare och såg hela upplösningen av dramat, när både gisslan och terrorister sköts och spränges ihjäl framför deras ögon.

När de sen lyckades ta sig till ett värdshus i närheten och fick låna en telefon (det fanns inga mobiler på den här tiden) och upphetsat ringde upp ekot på radion i Stockholm för att rapportera, först av alla, trodde den som tog emot samtalet att Tommy och Bosse skojade, eller möjligen var på fyllan, det hördes skratt och glasklirr i bakgrunden. Så det blev ingen direktrapport från katastrofen i svensk radio den kvällen.

Måtte Paris klara sig från onda attacker. Det är ju ett vågspel (Seine, haha…) att lägga invigningen av spelen mitt i denna världsstad och delvis i dess ombesjungna flod. Jag önskar att jag vore där. Jag längtar till Paris så att det värker. Kommer inte att missa en minut av invigningen i kväll (fredag, när det här skrivs) på TV.

Ska nog ta en liten calvados till alla bilder jag hoppas få se av Notre Dame, Eiffeltornet och allt det andra underbara. Alltid något.

Missa inte: Ulf Elfving: Enkelt att vara ung – tufft att bli äldre News55