Så kul att två svenska namn har lyst upp världen under veckan: Sarah Sjöström och Armand Duplantis! Våra största svenska OS-hjältar.
Ulf Elfving
Uppdaterad: 09 aug. 2024Publicerad: 09 aug. 2024
ANNONS
ANNONS
Mest läst i kategorin
Förutom sina otroliga sportsliga framgångar har de tillfört offentligheten mer än de kanske förstår själva.
Allra mest imponeras jag av deras chosefrihet och hygglighet. Låt mig förklara!
Sarah kan inte bara simma snabbt. Hon är glad, verbal och klok. Fjärran från vissa andra stjärnors divamanér och arrogans. Det är en fröjd att se och höra henne svara på alla frågor – och gudarna ska veta att många frågor är på den nivån att de aldrig borde ha ställts…
“Jag njuter av varje sekund”
För naturligtvis är det inte helt lätt att förvandlas från vanlig liten tjej till världsstjärna. Från början ville hon själv inte alls bli vare sig simmare eller kändis. Mamma och pappa fick muta henne med en peng för varje sekund hon förbättrade sin simning för att över huvud taget få henne att fortsätta.
Nu bär hon sin berömmelse bättre än de flesta. Jag njuter av varje stund jag ser och hör henne prata i radio eller TV. Lika mycket som av att se henne simma.
Och tänk att hon varit i världseliten i 16 år!
I ”Mondo” Duplantis fall är det en aspekt som inte ska glömmas: att han som född och uppvuxen i en annan världsdel (Louisiana, USA) och efter att ha känt sig utanför i skolan ha blivit vår kanske mest älskade invandrare. Sällan har väl någon integrerats så snabbt och välkommet i vårt svenska samhälle. Jag kan tänka mig att till och med Jimmie Åkesson applåderar. I smyg åtminstone. Eller kräver han att även ”Mondo” ska återvandra?
ANNONS
ANNONS
Senaste nytt
Ingen glad nyhet för industrin
Det för oss in på en annan av veckans nyheter – att utvandringen från Sverige för första gången på många år nu är större än invandringen. Här och var slås säkert klackarna i taket efter det beskedet – men knappast inom exempelvis industrin, som skriker efter ny arbetskraft, och vården, som förtvivlat försöker hitta nya arbetstagare. Med en krympande och åldrande befolkning blir det allt svårare att få tag i folk som vill och kan ta hand om den ökande skaran gamla och sjuka. Men huvudsaken är kanske att vi låser ordentligt om oss i folkhemmet?
För att tala om annat så sägs det att sommaren går mot sitt slut. Det vägrar jag benhårt att tro på. Jag är väldigt bra på förträngning. Så jag blundar för att slippa se att det så sakteliga mörknar ute på kvällarna. Jag bestämmer mig för att gå i shorts fram till Lucia. Och skulle radion spela nån höstvisa stänger jag snabbt av den.
Tack för de härliga dängorna!
Dessutom tycker jag att det är ett nationellt svek att allsången på Skansen tänker sluta för säsongen på tisdag. Den allsång som jag utan att nån bett om det tänker be om ursäkt för en formulering i förra krönikan, där jag antydde att det var för få låtar för äldre. Efter att ha tittat en gång till ser jag att jag hade fel. Fullständigt fel! Och senast, i tisdags, fick vi både Michelangelo, Pärleporten, Gå upp och pröva dina vingar och Sakta vi gå genom stan. Vilket party för seniorer!
Jag ska se allsångsfesterna i repris hela hösten. Och låtsas att det alltid är sommar!
Missa inte: Ulf Elfving om Biden, gubbrock och OS-terror News55
Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS
ANNONS
Senaste nytt
ANNONS