Cay Bond: Svensk konst och designhistoria som lockbete

Digitalitet i all ära, men inget kan ersätta en fysisk närvaro och upplevelse. Det märks  att kulturen nu förstår värdet av vår egen kulturhistoria inom konst, formgivning, arkitektur och anstränger sig lite extra. Det så stiligt renoverade Nationalmuseum har exempelvis blivit en vacker mötesplats med ett rikt urval av konst och  designhistoria på alla våningar, inte minst de kulinariska  delarna, matsal och kafé, som med hjälp av ¨le chef Fredrik  Eriksson, infört en lysande matsedel med tonvikt på vackra och välsmakande luncher och lockande bakverk. Liljevalchs är inte sena med att återöppna det nyrenoverade  och välbekanta Blå Porten, trogen sin klassiska matsedel men  med extratillägget, den nya museibyggnadens läckra rosa café ,som serverar lättare rätter med dagens krav på  ekologiskt innehåll. 

Både nya Liljevalchs+ och Nationalmuseum betonar  betydelsen av dagsljus som kommer ovanifrån i olika delar av  byggnaderna och mötet mellan det äldre klassiska och den samtida känsliga hanteringen av byggmaterial bl.a betong,  smide, trä, glas m.m bara det är värt ett besök. Liljevalchs+ ter sig som en mindre betongjuvel byggd ändå med respekt för den historiska äldre konsthallen. Svensk konst och design presenteras nu generöst i större  utställningssatsningar. Både Nationalmuseum och Liljewalchs har satsat stort.  

Utställningen på Nationalmuseum Scandinavian Design &  USA, Människor möten och idéer, 1890-1980 är samorganiserad av Los Angeles County Museum of Art och Milwaukee Art Museum i samarbete med Nationalmuseum  och Nasjonalmuseet, Oslo. Att man slutat 1980 och inte  fortsatt, med tanke på hur skandinavisk design tagit fart och  gör sig gällande i hela världen, är lite synd, hela historien fram  till nu vore ännu mer intressant att ta del av eftersom nordisk  design ligger i tiden och mycket har hänt de sedan 1980. I en välgjord och underhållande katalog beskrivs hur ¨idéer  och design från Norden påverkat amerikansk materiell kultur,  samt omvänt, hur influenser från USA har påverkat nordisk design.

Teman som utforskas är migration och kulturarv,  diplomati och handel, utbildning och professionella utbyten  samt design för en socialt och materiellt hållbar framtid¨. Det senare kan naturligtvis diskuteras, då det mesta av de materiella idéerna som Sverige var tidiga med att anamma från USA på 60-talet, dessvärre handlade om ¨köp, slit och släng¨ produkter i tveksamma material, vilket knappast var särskilt hållbart. Men däremot innebar det snabba pengar eftersom priserna var låga. Men redan i början på 90-talet tog sig Skandinavisk design och formgivning i kragen och blev  nogsammare i materialfrågan vilket lett till att vi idag verkligen har estetisk och miljömedveten design att visa upp.

Men allting har sin historia och kan man inte den är man inte modern, ur det perspektivet är det spännande att besöka utställningen och bli påmind om hur allt började. Den utgår  från den tiden då flera miljoner av emigranter kom från Danmark, Finland, Sverige och Norge och de som hade  hantverksyrken fortsatte naturligtvis med det i egen regi eller  samarbetade med amerikanska företag. På så vis introducerade de skandinaviska kulturarv till ett  amerikanskt klientel. Under åren som sedan gick har USA påverkat svensk livsstil och med den inspirerat till annorlunda formgivning men också vice versa.  

Just som den nya Liljevalchs+ började byggas firade gamla Liljevalchs 100 år (arkitekt Carl Bergsten) och först nu, fem år  senare, visas där en härlig jubileumsutställning. Mångfalden  är påtaglig och att den första intendenten Sven Strindberg som kom från Helsingfors genomförde en konsthall för allt – konst, konsthantverk, nationellt, internationellt, klassiker och  samtida, går inte att ta miste på. Intendent Mårten  Kastenfors menar att Liljevalchs är och har alltid varit en demokratisk arena, till för den breda konstintresserade  allmänheten, kanske mest synligt i Vårsalongen som under  lite olika namn återkommit alltsedan 1921. Själv kommer jag ihåg att det var brukligt att på 60-70 talet, varje år, köpa ett verk av någon okänd konstnär. Det blev en tradition för mig  under några år. Nästa år lägger man dessutom till en historisk utställning om enbart Vårsalongen som jag ser fram emot. 

Liljevalchs 100 år visar en kavalkad av konst inom olika  perioder, som var för sig samtidigt beskriver tidsandan på ett tydligt och pedagogiskt vis. Som besökare minns man  sammanhangen, vissa speciella händelser. Bland annat Kjartan Slettenmark med sin provokativa konst på 70-talet. Han  lämnade in sig själv i pudeldräkt till Vårsalongen men blev refuserad. ¨Att göra en pudel¨ betyder egentligen att be om ursäkt, speciellt om man tidigare verkat väldigt kaxigt. Fotograf Brita Olsson förevigade ögonblicket med en bild som idag anses vara ett av de viktigaste i svensk konsthistoria.

Konsthallen invigdes med 300 verk av Carl Larsson, Bruno  Liljefors och Anders Zorn. När Nationalmuseum invigdes 1866 var de strikta med att endast visa klassisk konst, vilket  föranledde att den tidens moderna konstnärer kände sig  motarbetade. Några år senare, efter missnöje och protester bildades Konstnärsförbundet som vid sekelskiftet hade nära  100 medlemmar. Så när Liljevalchs invigdes jublade medlemmarna – äntligen öppnades en neutral plats där de kunde visa upp sin konst. På så vis växte även intresset för den moderna konsten hos allmänheten och samtidigt väcktes nyfikenheten för annan formgivning.

Allt detta visas tydligt i den aktuella jubileumsutställningen, med hjälp av konsten från Zorn, Carl Larsson, 20-talets modiga kvinnor Sigrid Hjertén och Siri Derkert, 30-talets Picasso, Matisse, Braque senare Dardel, Mirò och Handarbetets vänners Edna Martin som samarbetade med bl.a Endre Nemes, Max Walter  Svanberg, Olle Baertling i textil konst, vidare Lena Cronqvist,  Dan Wolgers till mode i spektakulär gestalning.

Med både förtjusning och förskräckelse insöp jag allt som visades. Jag  konstaterade att jag har varit med ett tag och att jag alltid varit nyfiken på olika uttryck och att det man upplever i konsten beror helt och hållet på personligt upplevda intryck och referenser. 

Cay Bond