Jan Schermans boktips: En gripande berättelse om svenska tvångsförflyttningar

För 100 år sedan ägde det första riksdagsvalet rum där både män och kvinnor fick rösta. Demokratins genombrott i vårt land firas hela detta jubileumsår. En historia viktig att högtidlighålla i en tid då hoten mot demokratin växer.

Men det har också gått 100 år sedan tvångsförflyttningarna av samerna påbörjades i Sverige Detta historiska minnesmärke har vi däremot aldrig velat berätta om – en form av påbjuden glömska. Boken ”Herrarna satte oss hit” är därför en viktig berättelse om detta mörka kapitel i Sveriges historia. Om detta behöver de flesta av oss bli upplysta

Författaren Elin Anna Labba formulerar sig med precision. Hennes ord träffar rakt in i vår historiska glömska. Det som vi kanske inbillade oss enbart gällde Nordamerikas ursprungsbefolkning som föstes undan i reservat. Det som vi hemmablinda trodde bara hände långt borta i andra länder.

Den här boken är ingen historia skriven på twittersvenska. Här finns omsorg i varje ord och mening. I ljudboksversionen får jag hjälp av Elin Anna Labbas egen röst och förflyttas till en verklighet långt bortom stadslivets brus.  Samernas genom sekler hävdvunna sätt att leva uppenbarar sig. De som var på plats långt före oss. Före gruvorna, före skogsbolagen och vindkraftverken.

Segrarna skriver som bekant historien och samernas ord har trängts undan. Men Elin Anna Labba låter i sitt sanningssökande samerna få stå i centrum. Hon skriver med hjälp av vänners och släktingars berättelser. Hon letar i arkiv och hittar brev och dagböcker med förtvivlade ögonvittnesrapporter. Labba återger också myndighetsbesluten med sitt särskilda maktspråk.  

Alltså, allt detta hände i Sverige. Inte någon annanstans.

I början på 1900-talet stängdes gränsen i norr mellan Sverige och Norge. Här hade samer rört sig fritt efter renens vandringar och enligt uråldriga traditioner. Renbeteskonventionen mellan länderna beslutades 1919 och effektuerades i början på 1920-talet. Plötsligt fick svenska samer, som haft boplatser i Norge, inte stanna där de hörde hemma. Gällde f.ö. även gränsen mot Finland. Tvångsförflyttningarna ledde till ökat tryck på Norrbotten. Myndigheterna började tvångsförflytta samer söderut.  Familjer med barn, föräldrar, mor- och farföräldrar ställdes inför ultimatum – flytta på order och angiven tid eller böta. Straffen kunde utökas till slakt av samernas renar. Den nya tidens ordning infördes med ideologiska förtecken. Det banades väg för den framstormande industrialiseringen. I Norge konstaterade Arbeiderpartiets ordförande Christian Holtermann Knudsen att ”nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen och stämmer lite med civiliserade samhällens intressen och ordning.” Det lät sammanlunda från svenska politiker och landshövdingar. 

Jan Schermans boktips presenteras i samarbete med Storytel. Just nu får alla News55:s läsare ett specialerbjudande – prova Storytel och välj bland hundratusentals ljudböcker och e-böcker i 30 dagar helt utan kostnad. Läs mer här! (ANNONS)

Nyfiken på hur Storytel fungerar? I filmen nedan visar vi tydligt och enkelt hur du kommer igång med tjänsten. (ANNONS)

Vad är ett lands gränser? Vems gränser? Och för vilka? Elin Anna Labba tar upp detta begrep som utgör grunden i renbeteskonventionen där gränserna blev murar som inte fick överträdas. Labba skriver att gränser alltid funnits, men att de hävdvunna gränserna följt myrkanter, dalar, skogar och fjäll. Alltmedan de nya gränserna som infördes skar rakt över betesland, släktleder och flyttleder som använts i tusentals år.  Jag känner parallellerna starkt igen. Kolonialismens tidevarv och den totala respektlösheten för dessa gamla och naturliga gränser. Afrikas nya karta ritades med penna och linjal av kungliga statschefer i London, Berlin eller Bryssel. 

Den svenska industrialiseringen krävde sitt och intrånget i samernas land genomfördes med stöd av demokratiskt fattade beslut utan de drabbades möjlighet att påverka.

”Herrarna satte oss hit” är sinnrikt uppbyggd. Kapitlen anger färdriktning såsom ”Farväl mitt hemland”,  ”Herraväldet” eller ”Främlingsland”. Men i kapitlen bryts den löpande texten av dagboksberättelser, nedtecknade samtal och andra dokument från dem som tvingades lämna sina hem. Här finns också inbrutet rapporter från herrarna som verkställde besluten. 

Det är två världar som frontalkolliderar. Utgången är given. Jag läser orden från lappfogden Johan Olof Holm. Lappfogde var den dåtida titeln på dem som skötte tvångsförflyttningarna. Holm skriver att förflyttningarna ”ha lapparna med glädje verkställt trots de många svårigheter och även kostnader och en del förluster som åtfölja en dylik förflyttning.” Läser meningen igen och igen, ”glädje”. Vänder till nästa sida. Sara Harnesk i Karesuando var tio år när landshövdingen kom för att meddela att de inte fick stanna kvar. Inte heller återvända till betesmarkerna i Norge. Sara Harnesk minns:

”Och det var gråt och jämmer…de bara grät och sa adjö till buskar och träd och stenar och den där stigen de har vandrat.”

Glädje och tårar brukar vara vitt skilda saker. Lappfogden skrev som myndigheterna ville se saken, vilket rapporterades vidare till båtnad för landshövdingen. Kunglig Majestäts utsände skickade stafetten ändå till regeringen i huvudstaden. Gråten tappades avsiktligen bort på vägen. 

Jag börjar leta efter fler fakta om vår mörka historia och detta 100-årsminne som vi inte uppmärksammar, utöver Labbas bok. Det är ont om dokumentation. Samerna själva har försökt, och försöker. Jag ser att tvångsförflyttningarna pågick ända till början av 1950-talet. Först då fick renägande samer t.ex rätt att bo i hus. Fram till dess ingick de tydligen inte i Per Albins folkhem.

”Herrarna satte oss hit” är en sorglig upptäcktsresa. Den borde bli en del av vår folkbildning enligt levnadsvisdomen att det är farligt att glömma. En fråga förföljer mig hela vägen när jag lyssnar på Elin Anna Labba – varför fick jag, under hela min långa skoltid, inget veta? Jag skolkade inte på historielektionerna. Jag läste mina läxor och hoppade inte över några sidor. 

Jag anar att det inte är mycket bättre idag. Samhällets övergrepp mot samerna hamnar i och för sig då och då i nyhetsflödet. Vi får kritik i en och annan FN-rapport. Och effekterna av 

tvångsförflyttningarna lever vidare i vår tid. När samerna i norr förvisades söderut uppstod konflikter med de samer som redan bodde därstädes. Svenska staten undkom sitt ursprungsansvar när samebyar började strida sinsemellan. Långtifrån alla tvister är rättsligt avgjorda. Och sedan fortsätter trycket från den fortsatta exploateringen – nya gruvor, nya vindkraftverk och mer skogsavverkning. 

Vi högtidlighåller som sagt demokratins 100-årsjubileum, men förbigår 100-årsminnet av ett mörkt kapitel i vår historia närmast med total tystnad. Om man ska kunna förstå någonting av nuets konflikter så är kunskap om historien en förutsättning. ”Herrarna satte oss hit” är en oumbärlig historielektion.

FEM SNABBA