När pojkar inte fick vara Lucia

Första året jag deltog var jag för liten för att hantera ett endaste levande ljus. Då fick man heta ”blomsterflicka” och gå före Lucia med en liten bukett i handen.

Sedan avancerade jag till tärna, med glitter i håret och sångtexterna präntade på den till fusklapp förvandlade ljusmanschetten i papp, urklippt ur en gammal tårtkartong.

Men alla ville ju helst vara Lucia, få bära kronan med de levande ljusen, lingonriset och ett evigt stearindroppande som trängde igenom skyddsduken och klistrade fast håret på skulten, svårt att få bort, till stort förtret.

Dit kom jag dock aldrig, hur gärna jag än ville. Var väl för rund, med glasögon, och rakt hår till råga på allt … klarade inte konkurrensen, helt enkelt.

Stjärngossar hade vi inga, av den enkla anledningen att inte en enda kille anmälde intresse. Tomtar och pepparkaksgubbar kom till på senare år. 

Ja, att lussa var en absolut enkönad företeelse. På sätt och vis var det kanske tur.

För tanten som organiserade alltihop, övade sånger med oss, inspekterade särkarna och knöt om de röda midjebanden om snibbarna var olika långa, hon hade tänkt på varje detalj.

En kvart innan högtidligheterna skulle börja fanns vi alla startklara på orgelläktaren. Kyrksalen var oftast fullsatt långt tidigare – denna begivenhet skulle ingen missa.

Då kom pottan fram.

Och i hela den tysta kyrkan, som hade (och fortfarande har) rätt bra akustik, ekade tantens teaterviskning glasklart:

– Nu ska ni kissa, flickor! Ni har väl kissat? Alla måste kissa!

En efter en hissade vi upp de vita kläderna och satte oss på den lika vita porslinspjäsen, vars kalla kant blev allt varmare medan kön blev kortare.

Stjärngossar skulle ha komplicerat situationen. Och blotta tanken på att självaste Lucia skulle kunna vara av hankön fanns verkligen inte. Vår lussetant skulle ha dånat om förslaget kommit upp under hennes regim!