Carin Hjulström om smärtan: "Jag höll tyst"

Det började med en kramp i sätesmuskeln efter en virusinfektion som lämnade en bestående nervsmärta. Hela vänsterbenet gjorde ont och så även det högra så småningom. Journalisten och författaren Carin Hjulström, 58, åt alltmer värktabletter och drog ner på livet. Att springa och rida blev otänkbart.

– Jag gick till massor av olika läkare och sjukgymnaster, men ingen kunde ge mig ett vettigt svar. Ingen visste vad smärtan berodde på, än mindre hur de skulle kunna hjälpa mig. En del sa ärligt att de tyvärr inte kunde så mycket om smärta och att jag fick vila tills det klingade av. Men det klingade aldrig av. Jag tyckte att det var genant att smärtan var så ologisk. Hur kunde den hoppa från vänsterben till höger? Det lät ju helt orimligt. Jag började vänja mig vid att jag inte skulle kunna få hjälp. Det var bara att hanka sig fram, berättar hon i Senioren.

Hon berättade det knappt för någon, endast för sin pappa och en nära vän trots att barnen såg att hon led, till slut, efter flera år, fick hon äntligen diagnosen trokanterit, som är en djupgående inflammation i slemsäckarna runt muskelfästena. Carin fick medicin men då pajade magen istället och det var inte förrän 2019 som hon blev remitterad till snärtkliniken på St Görans sjukhus i Stockholm och fick träffa smärtläkaren Karsten Ahlbeck som det blev bättre.

– Han var den första som sa till mig att min smärta satt i hjärnan. Att jag kunde sluta leta efter orsak, för hur det en gång hade börjat spelade inte längre någon roll. Det som hänt var att hjärnan gått i baklås och fortsatte sända ut smärtsignaler. Nu handlade det i stället om att överlista hjärnan och få den att sluta skicka ut felaktiga signaler. Trots att jag valsat runt i vården i tio år hade ingen nämnt diagnosen långvarig smärta. Det är helt absurt att den är så okänd.

Att överlista hjärnan har varit en stor utmaning. Att börja våga göra saker man slutat med. Carin provade att springa en kort stund under promenaderna och genom acceptera smärtan och inte vara rädd för den har det successivt blivit bättre. Idag lever hon nästan som förut även om hon inte längre kan springa fem kilometer eller rida långt

–  Man lär sig inom vilka ramar man kan röra sig och det är gott nog.