Claes Malmberg om cancerbeskedet: ”Jag förvånades över mitt lugn”

Claes Malmberg, 61, är komikern med en gnutta allvar i ögonvrån. Uppväxt i Göteborg med en ensamstående mamma och en pappa som var lite för pigg på flaskan och som förmodligen hade en utmaning i att hantera sin bisexualitet, något Claes förstod med tiden.

Fotbollen var viktig redan från unga år och att bli skådespelare var inte alls självklart, men av en ren slump tog han en genväg från skolan en dag och gick förbi Backateatern i Göteborg, där han helt sonika frågade om han fick vara med. På den vägen var det.

Claes bodde en period i Stockholm efter skolan där han jobbade på VI-teatern. Han trivdes dock inte utan återvände till hemstaden där han spelade i många år med bland annat Babben Larsson. Hans stora genombrott kom med figuren Ronny Jönsson och efter det har jobben aldrig sinat egentligen.

”Måndagsklubben”, “Little Shop of Horrors”, ”Det våras för Hitler” ”Annie” och ”Doobidoo” är några av de uppsättningar och tv-program han figurerat i.

Skådespelaren är nu aktuell med ”Hundraåringen-som klev ut genom fönstret och försvann”, teaterversionen, på Tjolöholms slott sommarteater som hade premiär den 30 juni. Först kom boken, sen filmen, och nu alltså en teaterversion där Claes spelar alla rollerna.

– Jag spelar 27 roller, Vi har repeterat sedan 2 maj så nu känns det bra men det är ju inte helt ovanligt att man står ensam på en scen, det har jag gjort många gånger förut. När man gör den här typen av monologer så berättar man själva historien och så gör man lite karaktärer, man gör dem inte fullt ut, man skissar lite och så gör man storyn. Ibland spelar jag sju roller samtidigt, bara jag. Och ibland finns någon som spelar en karaktär.

Manus har skådespelaren lätt för att komma ihåg trots att han i allmänhet inte tycker det är speciellt smidigt att komma ihåg andra typer av texter.

­– Speciellt en sådan här uppgift måste man ju sitta och läsa på mycket. Annars kan man ju ha hjälp av kollegor men det kan inte jag nu. Men trots att jag blivit äldre och kanske inte har lika lätt så funkar det bra. Vissa kollegor har enorma problem men jag är bortskämd där.

Claes drabbades av prostatacancer för två år sedan och har framgångsrikt behandlats för sjukdomen men det var förstås en riktig vurpa på livets väg. Det var tack vare en vän som tjatade på honom att uppsöka vård som cancern diagnostiserades.

– Jag opererades, jag fick valet att göra det eller att strålas men tyckte operation lät bättre och gick fortare än med strålning och fick världens bästa kirurg, kirurgernas Leonardo da Vinci. Det var tack vare en ihärdig kompis som sjukdomen upptäcktes och den var mellan grad två och tre så jag kom i rättan tid.

Nu går Claes på kontroller en gång i halvåret för att hålla koll på cancern och än så länge ser allt bra ut.

– Jag förvånades över mitt lugn när jag fick beskedet, precis när man får det är det ju panik förstås men jag fick behandling så fort. Jag hade en privat sjukförsäkring jag inte visste om så det gick snabbt att få hjälp så jag hann inte vara så länge i det där mörkret. Det är en sak att diskutera döden när den inte knackar på, det är svårare när det finns en risk på riktigt att förlora livet, men jag har fått perspektiv på tillvaron.

Under pandemin hade Claes tur. Han fortsatte spela in under rigorösa förhållningsregler och eftersom han bodde ensam innan så blev inte isolering hemma så svår.

– Om jag ska vara helt ärlig, om man bortser från oron kring själva sjukdomen, innan man visste, så tyckte jag det var ganska skönt att vara ensam och isolerad under pandemin. Jag jobbar mycket när jag jobbar men har inga problem att ta det lugnt när jag är ledig.

Claes är skild sedan många år från kollegan och skådespelerskan Fatima Rainey som han har barnen Nelson och Perla med. Sedan flera år tillbaka är han tillsammans med brasilianskan Janiara men är förtegen om relationen.

– Ja, absolut men jag har pratat så mycket om det att det blir tjötigt.

Framåt, efter teaterpremiären på ”Hundraåringen” ska han medverka i en långfilm och även ses i en pjäs om Lenny Bruce som var en amerikansk ståuppkomiker på 60-talet. Den ska sättas upp på Göteborgs stadsteater.

– Jag är välsignad med mycket jobb och har alltid varit det, vad det nu beror på. Det är inte självklart, jag har haft tur i min bransch och har aldrig varit arbetslös.

Åldersmässigt är han inte stressad över att det bara går åt ett håll. Han förvånas ibland när han tittar sig i spegeln över att han blir äldre men känner sig inte så gammal som han är.

– Jag tycker nog att jag är lite fränare än vad jag faktisk är, ungdomligare och modernare. Det är en slags motsägelsefull känsla men jag har inte så mycket krämpor, har inte ont någonstans, sköter mig hyfsat bra och tränar och håller i gång. Jag tycker att jag blivit lite tråkigare, lite mer insiktsfull och lite mer empatisk med åren och har lättare att falla i gråt. Vi män får ju mer och mer östrogen så hade vi blivit 200 år hade vi blivit kvinnor till slut. Men så är livet, blir man överraskad över det har man nog missat något.