Därför tycker jag synd om kungen

Uttalandet fick både kungaexperter, docenter och professorer att sitta i nyhetsstudior med bekymrad min.

Vad hade då kungen gjort? Jo, i samtalet med SVT-reportern Sara Bull om pandemin sade han ordagrant: 

– Jag anser att vi har misslyckats. Vi har ett stort antal som har avlidit och det är fruktansvärt. Det är något som vi alla lider med.

Detta har i gängse kvällstidningsspråk tolkats som ”skarp kritik” och ”hårda ord” mot både Löfven och Tegnell och alla andra ansvariga.

”En jättemarkering”, säger Svensk Damtidnings chef Johan T Lindwall. ”Oväntad skarp”, säger Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap. ”Det strider mot praxis”, ryter docent Fabian Persson, historiker. ”Det är uppseendeväckande och ovanligt”, säger Henrik Enander, professor i offentlig rätt.

Det kontroversiella i kungens uttalande är ju knappast orden, för finns det någon som inte håller med honom? Ingen, inte ens Anders Tegnell anser väl att vi har lyckats? Nej, det kontroversiella är att det är kungen som i egenskap av statschef uttrycker något som kan tolkas som kritik (om man är på det humöret). Kungen får som bekant inte uttrycka egna åsikter, sägs det. Han har under sina år som regent haft synpunkter på till exempel Norges säljakt, hanteringen av tsunamikatastrofen och den planerade placeringen av Nobelmuseet. Allt följt av lika stor massmedial diskussion och kritik.

Kungen får inte uttrycka egna åsikter säger ”experter” och hänvisar till 1974 års regeringsform. Det var efter en politisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna (som fortfarande har avskaffandet av monarkin på sitt partiprogram) och de borgerliga partierna, som hölls på ett hotell i Torekov i augusti 1971, som den så kallade Torekovskompromissen om den svenska monarkins framtid bestämdes. Den skrevs senare in i den nya regeringsformen. ”Sverige är nu bara ett pennstreck från republik” sa en nöjd Olof Palme efteråt.

Monarkens roll i statsskicket finns alltså inskrivet i 1974 års regeringsform. Monarkin bestod men kungen fråntogs all formell politisk makt och kom att få enbart ceremoniella uppgifter. I överenskommelsen ingår det också att kungen inte får uttala sina åsikter i politiskt känsliga frågor. Detta står dock bara omnämnt i kompromissens förarbete och står inte uttryckligen i regeringsformens text från 1974. Det är med andra ord bara praxis och det torde med andra ord stå kungen fritt att uttrycka egna åsikter.

Jag tycker synd om kungen. Han får å ena sidan ständig kritik för att han aldrig säger något av intresse, eller så får han på nöten då han försiktigt antyder egna åsikter.  Man ser hur han lider då han i intervjuer får frågor som tangerar något kontroversiellt ämne och hur han försiktigt och trevande lägger fram orden som om han gick på ett minfält. Resultatet blir att han framstår som en blek figur som inte kan uttrycka sig ordentligt. I själva verket är kungen en skarp iakttagare av dagens Sverige och full av humor. Inget av detta vågar han släppa fram i rädslan av att ständigt misstolkas då han egentligen bara vill väl.

Jag tycker att vi borde låta kungen vara mer personlig och öppen i sina uttalanden.  Vi ska inte bara göra ”kronan på hans hjässa lätt”, som textraden i Kungssången lyder, utan även låta hans tankar flyga mera lätt. Släpp kungen loss, det blir vår!