Elisabeth Tarras-Wahlberg: Så var det att jobba vid hovet i Qatar

Sticker upp gör Qatar i dubbel bemärkelse: geografiskt och politiskt. När jag bodde och arbetade där ett år, för ett drygt decennium sedan, bodde det ett par miljoner människor där, på en yta lika stor som Skånes ungefär. Men av dessa var enbart cirka 225 000 tvättäkta qatarier. Resten var så kallade ex-pats eller gästarbetare. Två benämningar för i princip samma sak men med en himmelsvid klasskillnad. Nu ska man också säga att samhällsstatistik inte var Qatars bästa gren. Man talade ogärna om antal medborgare, ex-pats och gästarbetare. Inte heller om medlemmarna i den styrande klanen al-Thani.

De egna medborgarna hade det väl förspänt: ingen skatt, fri el- och vattenförsörjning, räntefria lån till tomter och hus, som tilldelades enligt rang i tjänsteskalan, fri sjukvård och skola etc. För ex-pats gällde andra regler och för gästarbetarna närmast livegenskap så länge de var kvar i landet. 

Och det var inte lätt att ge sig av. De flesta fick lämna sina pass i arbetsgivarens förvar. Det slapp jag tack och lov. För egen del höll det ändå på att gå illa när jag första gången skulle göra en tjänsteresa till utlandet med några qatariska kollegor och stod i passkontrollen med mitt svenska pass. Den icke-engelsktalande kontrollanten ville inte släppa igenom mig och jag förstod inte varför. Paniken låg nära till hands då en vänlig kollega råkade komma förbi och på arabiska kunde säga att det var ok att släppa igenom mig. Vad var fel? Jo, jag hade inte fått något utresetillstånd av min arbetsgivare stämplat i passet.

Min arbetsgivare var det qatariska hovet. Jag hade blivit headhuntad till ett uppdrag som så kallad “protocol officer” och var alltför nyfiken för att tacka nej. Mellanöstern är ett område i världen som alltid fascinerat mig och som jag studerat både vid mitt universitet i USA och under många resor i vår svenska kungafamiljs tjänst. 

Qatars dåvarande emir, Sheikh Hamad bin Khalifa al-Thani och den av hans hustrur som agerade drottning, Sheikha Mozah, hade bestämt sig för att importera västerländska seder och bruk ifråga om hovceremoniel (men glömt att förankra det i organisationen…). Jag hade i en konstfull rekryteringsprocess valts ut till detta uppdrag. Jag tror kanske att det inte var så mycket jag som person som mina erfarenheter vid det svenska hovet som lockade.

Qatar hade redan då en högtflygande utvecklingsplan. Man siktade på att bli en central spelare på världsscenen. Man hade både olja och naturgas, som tjänade som bra inträdesbiljetter så gott som överallt på den tiden. Men, som Karlfeldt skrev, man måste lära sig att ”tala med de lärde på latin.” ”Bönder” klarade man redan – på arabiska. 

Man sneglade på Dubai, som då låg ungefär tio år före i utvecklingen, inte minst då det gällde turism. Qatars beslutsfattare – läs klanen al-Thani – insåg att det skulle vara svårt att mäta sig med Dubais infrastruktur på privatturismens område och siktade tidigt in sig på konferens- och evenemangsturism. Behändigare och ekonomiskt mera givande. Man slapp hålla på med allmänt stökiga turistgrupper och halvklädda damer på badstränderna.

Redan under min tid i Qatar började man lobba stenhårt för internationella idrottsevenemang, med siktet inställt på OS. Och man lyckades men inte med OS trots allt. Jag kan bara ana hur det gick till, vilket jag inte är den enda som gör. 

Flera stora tävlingar har redan ägt rum när nu VM i fotboll nästa år närmar sig. Infrastrukturen är på plats. Man har byggt arenor, vägar, tunnelbana och så vidare. Och vem har byggt? Jo, tusentals gästarbetare som riskerat liv och lem och levt under ömkliga förhållanden. Dödstalet har vi ingen aning om – statistiken är knappast tillförlitlig. Jag kan fortfarande se de tomma ögonen på dessa arbetare, som i stekande hetta på 40-45 grader, satt och väntade på trottoarkanterna på sin transport hem. Till containrarna i öknen där de bodde. De framkallade sådan ångest och var starkt bidragande till att jag lämnade efter ett års tjänstgöring.

Men nu har Svenska Fotbollsförbundets generalsekreterare i sällskap av företrädare för Svenska Byggnads, enligt egen utsago, besökt Qatar flera gånger de senaste åren för att tala de qatariska arrangörerna till rätta. Det är rörande! För i ett land där man knappt vet var Sverige ligger –  gränsen för den internationella utblicken går i norra Tyskland – skulle man där rätta sig efter välmenande förmaningar från representanter för två svenska organisationer, som knappast uppfattas som maktens höjdare?

I ett land där all makt utgår från emiren – numera Sheikh Hamads son, Sheikh Tamim – är det enbart pengar som gäller och möjligen ära. Denna typ av uppvaktningar blir då mera ett sätt att döva de egna samvetena och ett spel för gallerierna hemmavid. 

Beslutet att spela VM i fotboll i Qatar skulle aldrig ha tagits. Men gjort är gjort. Går det att göra det gjorda ogjort? Det kan enbart höjdarna i Fifa svara på. Liv går inte att återkalla men kanske beslut. Det vore en oerhörd förolämpning i qatariernas ögon, det man måste ta med i beräkningen. För i den arabiska kulturen är stolthet och ära viktiga ingredienser som man inte kan bortse från. 

Så ”the bottom line” är egentligen: vem är beslutsfattarna mest angelägna om att tillmötesgå? Den starka opinion som sätter mänskliga rättigheter högt eller de qatariska värdar, med vilka man skålat i fruktsaft och utbytt vänskapsgåvor och håvor?