Povel Ramel 100 år - stjärnan vi inte får glömma

Povel Ramel dog 2007, 85 år gammal. Ett långt liv som rymde både sorg och glädje, förstås, inte minst med tanke på att hans båda föräldrar omkom i en bilolycka. Enda barnet, den överlevande sonen, satt i baksätet. 

Vägen till glädjen var nog inte lätt, men fram kom han. Och mötte en jättestor publik som tog honom till sina hjärtan. Själv hade jag den enorma turen att ha en mamma och en pappa som tillhörde fansen. Vilket förde det goda med sig att jag upplevt Povel live mer än de flesta. Orsak: det saknades barnvakt! 

Min förtjusning satt i. Jag hade ju fått möta en lång rad suveräna artister: Brita Borg, Martin Ljung, Gals & Pals, Lill Lindfors, Monica Zetterlund, Hans Alfredson. Såg Povel och Beppe Wolgers leka löskokt ägg på scenen. Sådant går inte över! Som ung vuxen gick jag alltså på Povels krogshower, med Wenche Myhre, med Sven Olssons trio till exempel. Allt var ett äventyr, vare sig det utspelade sig i Knäppupp-tältet (som hette Blåstället) eller på Djurgårdsbrunns värdshus. 

Nu har jag väldigt länge väntat på att en utlovad Povel-staty ska sättas upp i centrala Stockholm, men före 100-årsdagen blev det inte. Fast vi, Povels vänner, är ju vana att vänta. Helt obegripligt var det (jag klagade här på News 55 och fick medhåll av många!) att han inte kom in i Swedish Music Hall of Fame som en av de allra första – det tog sexton år innan han kunde inta den fullständigt självklara platsen.  

Ett minnesprogram har han i alla fall tillägnats av kulturredaktionen på SVT, två timmar långt. Blev det bra? För all del. Där fanns den tydliga och vällovliga ambitionen att försöka intressera en ny och yngre publik för den ramelska låtskatten, med hjälp av dagens artister, man fick också se olika originaluppföranden. Samt höra artister berätta om Povel som chef, inspiratör och kollega. Dottern gav sin bild av en varm pappa.

Det borde ju vara självklart att alla dessa melodier med tillhörande ordmagi som Povel skapade hör hemma i den svenska kulturella evigheten. Men även stora stjärnor kan hamna i glömskans hav. Om inte vi, deras beundrare gör något! 

Povel Ramel ligger begravd på Lidingö, där han bodde. På stenen står en liten vers han diktat själv, en vers som dottern Lotta fann på hans skrivbord efter hans död. Den ger oss Povel i ett nötskal: “Han skapade en tonrik väv / av ystra visor spunnen / så vill jag man ska minnas mig / ja så vill jag bli munnen”. 

Vi är många som minns och som hade velat sjunga något för honom på 100-årsdagen. “Bladbergeri, hurra” kanske. Eller “Underbart är kort”. “Ta av dej skorna” hade också funkat…