SÖNDAGSINTERVJUN Han tackade nej till drömjobbet på Maldiverna, älskar att vara morfar och önskar att pensionärer värdesätts mer.
Richard Herrey ryter ifrån: ”Man räknas inte”
Mest läst i kategorin
Richard Herrey, 58, går onekligen under epitetet en sång och en dansman och gjorde stor succé när han, tillsammans med sina bröder, vann Melodifestivalen med gruppen Herreys 1994 med låten ”Diggi-loo diggi-ley”. Gruppen vann även Eurovision Song Contest samma år i Luxemburg och satte Sverige på kartan med sin trallvänliga hit om de gyllene skorna.
Men Richard har inte bara stått på scenen, han har även drivit bland annat Oscarsteatern där han producerade uppsättningen West Side Story, vunnit två Guldmasker och satt upp ett flertal teaterproduktioner. De senaste åren har han, förutom varit programledare för olika radioprogram, varit General manager för Hard Rock Café i Stockholm men har inte släppt scenen helt och har fortsatt att uppträda.
– Det har ju varit pandemi men under hösten har jag haft 3-4 gig uppbokade i månaden, jag var nyligen i Skellefteå, sedan ska jag till Amsterdam med mina bröder, berättar han.
När Richard fick frågan om att vara General manager till Hard Rock på Maldiverna var svaret ja och han tillbringade en tid i mars 2020 bland palmer och finkornig sand för att ta hand om restauranger och gäster men när resorten stängde ner reste Richard tillbaka till Sverige och när man ville att han skulle återvända tackade han nej.
Det hade inte kommit något vaccin och han var rädd för att bli sjuk på plats eller få med sig smitta hem till frun Marie och till barn och barnbarn.
– Det var för många frågetecken helt enkelt, det var helt fantastisk att vara där, så många härliga människor men jag tackade nej. Vi har klarat oss bra från Covid-19 men jag har isolerat mig på ett hotellrum 14 dagar varje gång jag kommit hem och vi träffade bara barnbarnen i början och var väldigt försiktiga.
Barnbarnen är det viktigaste sångaren har. Han är ofta barnvakt och hämtar dottern Melinas barn Lily, 3, och Liam, 5 varje måndag på förskolan.
– Vi har en jättenära relation och ses flera gånger i veckan. Barnbarnen är jätteviktiga för mig och Marie, berättar han.
När Richard klev in i politiken, 2019 fick han en vikarierande plats för föräldralediga Ida Drougge under sommaren som förste ersättare för Moderaterna i valkretsen.
– Nu ska jag sitta perioden december till augusti, under våren alltså och om några veckor får jag svar på om jag står på listan över de invalda till nästa år, det är cirka 40 personer som slåss om 15 platser och snart klubbas det vilka det blir, samhällsfrågor är något jag alltid varit intresserad av, fortsätter han.
Något Richard upprörs mycket över är att man som pensionär inte har någon röst, att man blir osynlig trots de erfarenhet äldre personer oftast bidrar med.
– Man räknas inte längre, besluten tas över huvudet på pensionärer, att man tar ifrån människor rätt till sin erfarenhet. Och det handlar väl om att utvecklingen och teknik går snabbt framåt. De yngre har en annan utvecklingsnivå idag, de yngre har ju det med sig, det är lättare för dem på arbetsmarknaden. Det kanske inte har så mycket med ålder att göra, mer att de är vana vid ett högt tempo.
Och det är tydligt att artisten är medveten om att åldern tar ut sin rätt och som mellanbroder sneglar han på den två år yngre brodern Louis fysik.
– Det är klart att jag märker att flåset blir sämre och jag tittar på min bror som är i bättre form än någonsin och det kan man ju behålla, genom att röra på sig mer.