En värdig resa till begravning och sista vilan- så går det till

Svepning och kistläggning – alltid med två personer

Vid svepningen kläs kroppen i en enkel svepdräkt, ofta vit. Det kan göras av personal eller av anhöriga om de så önskar. Därefter placeras den avlidne i kistan.

Här råder strikta rutiner. För att undvika misstag sker kistläggningen alltid med minst två personer närvarande. Identiteten kontrolleras noggrant, och kistan märks både med bricka och QR-kod så att ingen förväxling kan ske.

“Svepningen handlar om att göra den avlidne så fin som möjligt inför kistläggningen. Hen kan svepas i egna kläder eller en svepdräkt. Vi möter både anhöriga som tycker att klädvalet är viktigt och de som tänker att det ändå inte är någon som ser när kistlocket väl är på”, berättar Peter Jansson som arbetar på en av Eskilstunas begravningsbyråer.

Inför kistläggningen kan anhöriga välja att skicka med personliga föremål som får följa den avlidne. Det kan röra sig om smycken, fotografier, teckningar eller andra ägodelar med särskild betydelse. Men vissa saker är inte tillåtna.

“Vi säger nej till glasföremål eftersom de förstör kärlen i ugnen vid kremation, förklarar Daniel Sandberg, krematoriemästare, för tidningen Kruxet.

Sedan transporteras kistan till ett kapell eller bisättningslokal, där det finns kylrum, för så kallad bisättning – förvaring fram till dess att den avlidne antingen kremeras eller gravsätts i kista.

En bugning av respekt

När kistan bärs ut och placeras i begravningsbilen gör begravningspersonalen en bugning.

Vördnaden är viktig, berättar Peter Jansson:

“Det handlar om värdighet. Men vi bugar inte hela tiden. Jag har fått frågor om det. Det är nog lite olika beroende på vilken byrå man arbetar på, men vi bugar när vi placerat kistan med den avlidne i bilen för att köra till bisättning, och någon gång till när vi hämtar kistan efter ceremonin. Inte mer än så. Jag tror att bugningen skulle tappa i betydelse om vi gjorde det hela tiden”, säger han.

Visning – en viktig del i sorgearbetet

För de som önskar finns möjlighet till en visning kapellet.

“Då ställer vi upp kistan i ett av kapellen och lyfter på locket. Vi förser rummet med levande ljus, sätter på någon lugn musik i bakgrunden och förbereder de anhöriga på vad de kommer att mötas av i rummet innan de går in. Sedan lämnar vi dem en stund”, berättar Peter Jansson.

Att få se den avlidne en sista gång kan vara en viktig del i sorgearbetet, något som Svenska kyrkan uppmuntrar när anhöriga vill.

Modern teknik i krematoriet

På kyrkogården i Eskilstuna finns ett nybyggt krematorium med två moderna ugnar, kylrum och avancerad teknik. Här sker kremeringen med största noggrannhet. Men trots tekniken är det fortfarande de mänskliga värderingarna som styr.

”Vi arbetar som om vi har en anhörig till den avlidne bredvid oss – utan stress, med moral och etik i fokus”, berättar Daniel Sandberg.

Varje kista kremeras för sig, och askan samlas varsamt i en urna som sedan märks och registreras. Även här används QR-koder för att garantera att rätt aska alltid hamnar i rätt urna.

Vid kyrkogården S:t Eskils i Eskilstuna kan tolv kistor kremeras på en dag i de ugnar som ska hålla minst 700 grader.

“Det handlar om att vissa typer av gaser släpps ut vid vissa gradantal. Därför är det viktigt att ugnarna kommer upp i rätt värme”, förklarar Daniel Sandberg.

Det händer att anhöriga vill delta kremeringen. Att vara med vid kremationen kan vara ett sätt att få ett ordentligt avslut.

I Sverige finns det ett 60-tal krematorier som drivs av kommuner eller Svenska kyrkan. En del anläggningar har ett rum i anslutning till krematoriet, med glasväggar in till ugnarna, där anhöriga kan följa kremationen, som tar cirka 1,5 timme.

Efter en kremering rakas stoftet ner i en kyltratt och lyfts över i en askberedare där det mals ner och förflyttas till urnan, eller till en papperspåse som försluts inför gravsättningen. Urnan bisätts därefter i väntan på ceremoni.

Begravning – kan ske på olika sätt

Lagen säger att den döde så långt det är möjligt bör begravas enligt egen önskan och att det ska ske värdigt. Det innebär stora friheter att utforma begravningen på ett personligt sätt. Därför är det bra att under livstiden samtala om (och kanske skriva ner) hur man vill ha sin begravning. Det befriar de anhöriga från svåra ställningstaganden i en svår situation.

Vid jordbegravning är det vanligt att de anhöriga följer kistan till graven och ser den sänkas ner i marken. Vid kremering sker gravsättningen av askan vid ett senare tillfälle, och ceremonin avslutas då i kyrkan eller kapellet.

Antalet borgerliga begravningar ökar, då fler väljer ett personligt alternativ som inte är bundet till en kyrka eller ett religiöst samfund. Den följer inget religiöst samfunds ordning, utan kan relativt fritt utformas efter personliga önskemål. Man kan välja borgerlig begravning även om man är medlem i Svenska kyrkan.

Efter begravningen – en sista bugning

I Sverige har alla rätt till en gravplats – oavsett tro eller samfundstillhörighet. Det innebär att varje avliden person ska gravsättas, antingen på en kyrkogård eller en allmän begravningsplats.

För den som önskar finns även andra möjligheter. Efter särskilt tillstånd från Länsstyrelsen kan gravsättningen ske i havet eller i naturen.

En plats för graven utses vanligtvis av en anhöriga i samråd med en kapell- eller kyrkogårdsvärd.
Sedan fattar den lokala kyrkogårdsförvaltningen beslutet att registrera den som en gravplats. Kyrkogårdsförvaltningen fattar även beslutet om vem som ska vara gravrättsinnehavare, den person som får rätt och skyldighet att förvalta och sköta graven. 

Och det är när kistan ska föras ut från ceremonin, som begravningsentreprenören åter bockar.
En andra gång. 

“Det är inte något vi gör för att det ska se bra ut inför andra. Det är av respekt för det liv som har levts, men som nu har slocknat”, säger begravningsentreprenören Peter Jansson.

Läs även: Forskare: Därför blir livslängden kortare för framtidens generationer