Litteraturkritiker: Åldrande poeter skriver bäst poesi

Står och stampar

Henrik Sahl Johansson skriver att även om de här författarna har växt upp inom samma tradition och har färgat varandras skrivande, har han svårt att tro att det är någonting yttre i tiden som syns i deras produktion och som skiljer sig från poeter som föddes i slutet av 1900-talet.

Medan ung svensk prosa just nu, enligt honom, är nyskapande, mångfasetterad och kvalitativ, tycker han att ung svensk poesi just nu står och stampar mellan två poler.

“Den ironiska å ena sidan, ‘poesin’, där boken mest är ett objekt knutet till själva releasen, och å den andra en riktningslös stil, vänd bort från läsaren. I ett sådant klimat framstår det språk som försöker hitta en exakthet i relation till omvärlden snarast som subversivt”, skriver han i SvD.

Något förenar äldre svenska poeter

“Som kritiker borde man möjligtvis bortse helt från ålder, och i den mån man tar hänsyn till tidens gång se till det nya, unga snarare än det som snart kommer att vara förflutet (men som är tillräckligt nära i tiden för att det ännu inte ska kunna återupptäckas). Författarens ålder är en trist saga; lika trist som samtal om krämpor och tidens gång”, skriver Henrik Sahl Johansson i SvD.

Han tycker ändå att det framstår ganska tydligt att någonting i dag förenar äldre svenska poeter och att det är någon sorts lätthet eller klarhet som kommit med åren och som sammanfaller med förändringen av hur vi läser eller inte läser poesi. 

Henrik Sahl Johansson frågar sig var klarheten kommer ifrån.

Ett distanserat perspektiv

“Om vi söker den i vår egen tid kan vi tänka oss ett samband med den övergripande känslan av förgänglighet och samtidiga maktlöshet som präglar senmoderniteten (vi tycks stå inför en rad existentiella kriser, men hur de egentligen ska bemötas blir inte tydligt för oss)”, skriver Henrik Sahl Johansson i SvD.

Han tillägger att det i en sådan tid kan vara mer givande att ha ett distanserat perspektiv än att gå i svaromål, att använda eviga symboler som naturen och antiken, i stället för att skriva i nuet.

Han undrar om det, estetiskt, i vår tid, pågår ett djupare farväl till ett visst sätt att konstnärligt förhålla oss till omvärlden och det som pågår, men menar att vi inte kommer få svar på det.

En döende litterär form

Det som återspeglas i den äldre diktargenerationens gemensamma och lyckade final tror Henrik Sahl Johansson kanske är att det här är en lämplig tid för elegiska avslut.

Han skriver att nu kommer de vågor från 1900-talet, som sattes i rörelse kring 1950- och 60-talen, ikapp den som skriver. 

Nu sluts en cirkel som sträcker sig över den optimistiska senare halvan av 1900-talet. Det är ingen tid för poesi och därför en passande tid för att med förståelse sammanfatta sig om glömska och upplösning.

Det blir som en överljudssmäll från chockvågen av en litterär form som hinner ifatt sin egen död, skriver Henrik Sahl Johansson i SvD.

Läs mer på News55: Svensk författare död