Excentriskt och välskräddat på Stockholm Fashion Week

Precis som i flera av världens storstäder så presenterar vår huvudstad svensk mode design två gånger om året, vår och höst, för press och digitala media, för inköpare och för stylister.

Kläderna som visas är provkollektioner inför kommande säsong. I veckan som gick presenterades höst/vinter 2017. Förr, i modestaden Paris, var detta en hemlighet för allmänheten på grund av rädslan att bli kopierad av massproducenter. Jag som bevakat modevisningar sedan tidigt 70-tal kommer ihåg hysterin kring detta. Då utsattes ett publiceringsdatum i respekt för modeskaparen. Som journalist fick jag signera ett papper på att jag höll datumet för publicering. Numera, när modeindustrin blivit så gigantiskt stor i världen och alla skall ha allt nytt omedelbart, kan detta låta löjligt. Nyhetsvärdet är större och kopiering, som egentligen fortfarande är förbjuden, översätter de stora kedjorna till inspiration. Så i princip skulle exempelvis Zara, H&M, Lindex, MQ och Gina Tricot snabbt kunna producera det som visas på Fashion Week och sälja direkt – men numer är det inte längre värdigt att kopiera, eftersom allt syns i digital media och modeintresserade har stenkoll på vem som skapat vad.

Det som vi nu ser på catwalken är ämnat till att få uppmärksamhet och väcka intresse hos media men framför allt hos inköpare, som i slutändan avgör vad som finns i affärerna. Märkesvarorna sys upp i korrekt takt och säljs till hösten i de olika designbutikerna och varuhusen.

Vad som ligger i tiden mer och mer igen är det man kallar för “custom-made”, dvs. uppsytt efter personliga mått. Nyutexaminerade modedesigners har fått krav på sig, eftersom marknaden törstar efter hållbarhet med påföljden att utbildningen skärpt sig. Tillskärning och skrädderi är ett nytt krav om man vill komma någon vart.

Whyred & Emelie Jarnell

Emelie Jarnell är en stjärna på denna himmel. Hennes kollektion “Coup de Grâce” som visades på Kulturhuset bestod av kvinnligt formade plagg i vackra tyger och färger. Det intressanta är att det finns underlag och en stor nyfikenhet hos en ny generation kunder som inte skyr att klä upp sig. Jag är säker på att Emilie Jarnell kommer att gå långt.

Beckmans högskola visade ett projekt där elever hade fått tolka nordiska modemärken. Jag fastnade för Angelica Eichlers samarbete med Marimekko. Ofta har eleverna en stark tendens att skapa nytt för nyhetens skull med en alltför stor påverkan av världens ledande modeskapare. Men Angelica visade en lyhördhet för Marimekkos historia och formspråk genom ett utmärkt välgjort arbete och utvecklande för det redan så kända varumärket. Bravo!

När jag nämner den yngre generationen modeintresserade så ingår även unga män. De har minsann blivit modigare och vågar sticka ut med både excentriska och originella välskräddade kläder. L’Homme Rouge är ett modemärke som tilltalade mig speciellt. Dels blev jag nästan lite rörd över hur medvetet tafatt de unga modellerna var stylade, som när yngre killar kastar sig ur sängen och rafsar åt sig byxor, skor och en skjorta eller tröja och sedan på med en gammal överrock eller jacka i all hast för att rusa till plugget i sista minuten. Det kanske har med mina moderskänslor att göra – och det får man ju för allt i världen inte låtsas om.

Visningen och kläderna var jättefina, både i kvalitet och snitt, solidariskt presenterat med en och annan tjejmodell, på anrika Konstnärshuset, omvandlat med en iscensättning av en hypermodern studio till perfekt vald musik som bekräftade det vi såg. Göteborgskillarna bakom arbetar i ett kollektiv; designers som delar kunskap och konstnärlighet. Med hjälp av välskräddade herrkläder de hittat har de skapat kläder i en revolutionär anda inspirerade av hamnarbetare. Stompers heter deras höstkollektion. Riktigt tyket göteborgskt!

Fler favoriter: Rodebjer, som har en egen stil, till hösten en färgsprakande kollektion, även i klassiska färger, lite härligt New York-inspirerad eftersom Carin Rodebjer bott där men nu är tillbaka och öppnat en strålande bra butik på Norrmalmstorg i Stockholm. Framför allt klär hon också en vuxen kvinna som ställer lite krav på kvalitet och nyhetsbehag. J.Lindeberg, med Johans återkomst till sitt eget märke, visade herrstuk i tjejkläder i butiken på Biblioteksgatan. Har själv en smokingkavaj sedan tidigare som jag aldrig släpper. Flera svenska designmärken gör ju kläder för både herr och dam, exempelvis Hope nu mer tonårsaktigt än någonsin, med en cool look som för mig i min ålder såg ut som urplockade plagg ur morfars garderob; skjortor, byxor, tröjor, rockar. Oversized och bekvämt.

Designmärken som Stylein, Stand och Busnel har utvecklats till att bli moderna klassiker med välformade och kvalitativa allround-plagg. Likaså Dagmar, som ofta inspireras av en intressant kvinnlig konstnär, denna gång av österrikiskan Svenja Deiningers abstrakta konst. Roland Hjorts Whyred hade förlagt sin catwalk till Confidencen i Ulriksdal och visade en oerhört energisk och plaggbejakande kollektion, som var tidlös men med en blick för originalitet och personlighet för kille, tjej, tant, gubbe… det är bara att välja. Efter visningen blev vi lite bortskämda av Ulriksdals Värdshus, vars värd, restauratören PG, den kända doldisen, bjöd på värmande öl och vin i kylan med snittar för att vi skulle klart den långa hemfärden.

Ida Sjöstedt

Jag avslutar med det som sig bör på en modevisning, bröllopsklänningen, dvs. Ida Sjöstedt och hennes outslitliga arbete med att förse modevärlden med romantik. Skir och drömlik var hennes nya kollektion av prinsesslika klänningar, långt och kort, med en och annan kappa att ha över. Själv kom hon in och tackade för applåderna med en liten bulle i magen. Jag önskar henne all lycka!