Sverker Olofsson: Vad händer med min glänta och din bäck?

Själv är jag kluven. På en del ställen upplever jag välskött skog med den mystiska skönhet som bara skogen kan erbjuda. På andra ställen skräms jag av sönderplöjda, fula och gigantiska kalhyggen.

Det är ingen slump att debatten är så intensiv nu under pandemin. Vi har återvänt till skogen. Det har blivit en tillflykt från isolering. Vi trivs och vi njuter av dofter och ljud. 

Jag bor just där Umeälven och Vindelälven rinner ihop. Längs älvarna finns många välskötta rastplatser med vindskydd, eldstad och utsikt. Alla sådana platser inom rimligt avstånd var upptagna i söndags. Inte med någon enstaka besökare, det var knökfullt. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är så uppenbart att skogen är återupptäckt och har blivit ett ovärderligt utflyktsmål. 

I den pågående skogsdebatten har skogsägarna uttryckt stor oro för äganderätten. Äganderätten är väl ändå självklar? Den är ju också skyddad i grundlagen så rimligtvis är det en obefogad oro.

Självklart finns det en massa regler för hur skogen skall skötas. Intressant är ändå att skogsskötselns huvudregel är ”frihet under ansvar”. Obegriplig och positiv på samma gång. Obegriplig för att inget sägs om den som utnyttjar friheten men inte tar sitt ansvar. Positiv för att regeln andas stort förtroende för människors vilja att göra rätt och göra gott.

Jag tror att begreppet ”min skog” kommer att få en helt annan innebörd de kommande åren. Människor som nu söker sig ut i skogen, tillbaka till naturen, kommer att hitta sin egen glänta, vi kommer att njuta av vår egen stig, sitta på vår egen sten vid forsen och hemlighålla vårt eget bärställe. 

Vi äger inte granar och tallar, men i ”min skog” är det jag som äger skönheten och dofterna. Ljudet kommer också att vara mitt, och känslan av att en älg står och kikar bakom en gran rår jag också om. Allt det äger jag precis som jag äger luften jag andas.

Det man äger det vårdar man. Jag kommer att försvara den fågel som bor vid min stig, men som hotas av vräkning, och jag kommer att skydda den blomma som nickar välkomnande när jag närmar mig lingonstubben.

När skogsägaren kommer in i min glänta kommer jag att fråga om hon tycker det är okey att jag finns där. Jag kommer också att bjuda på en kopp termoskaffe när hon berättar att hon skall göra en avverkning. Råvaran behövs ju för att landet skall utvecklas. Frihet under ansvar.

Däremot kommer jag att skrika i protest när stora skogar bara körs omkull till gigantiska kalhyggen, marken plöjs sönder till oigenkännlighet och lite hänsyn tas till allt som lever där. 

Vad skall hända med skogen? Idag behövs träden inte bara till plank och pappersmassa. Skogen skall ersätta fossila bränslen. Från skogen skall vi ta råvaran till framtidens tyg och kläder, och det är skogen som skall hjälpa oss att nå de nödvändiga klimatmålen. Alla svarta hål ropar efter skogens grenar och stammar och redan nu vet vi att skogen inte räcker till allt. 

Frågorna om skogens framtid är stora, mina funderingar är små: Vad händer med min glänta och din bäck?