News55
Detta är en sponsrad artikel

Aina Bergvall: Så har 50 års stridsrop gett resultat

Aina Bergvall
Aina Bergvall
Uppdaterad: 27 maj 2022Publicerad: 27 maj 2022

Det har sagts oändligt många gånger: världen skulle se helt annorlunda ut om kvinnor hade makten i stället för männen, som cementerat ett gubbvälde med många inbyggda fel och brister. Dessutom tenderar karlarna att vilja kriga, utan att en utomstående betraktare förstår varför.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Är det nu det är dags att krossa det omtalade glastaket? Samtidigt som det är läge att slå ett slag för freden, för färre vapen och mer samtal? Att utvecklingen skyndats på och behovet ökat beror till stor del på Putins attack mot Ukraina. Upp till bevis!  

Världen och framför allt Europa är inne i en intensiv förändringsperiod. Och en tydlig tendens är att allt fler makthavare i länderna omkring oss nu är kvinnor. 

I Sverige har vi vant oss vid att ha kvinnor som partiledare, från centerns Karin Söder och framåt, men det är först nu som statsministern har kjol. Alla övriga nordiska länder kom före. En klen tröst är väl att rikets näst viktigaste person efter kungen, riksdagens talman, har varit kvinna. Vi har förstås också en rad kungligheter i Norden som, sin teoretiska maktlöshet till trots, påverkar opinionen: drottningarna Margrethe och Silvia, kronprinsessan Victoria och en rad andra prinsessor av lite lägre dignitet. 

Nu är det kvinnor som vill leda Finland och Sverige in i Nato och därmed in i en helt ny tid: Sanna Marin och Magdalena Andersson, två moderna statsministrar, ses tillsammans på bilderna som spritts i världens alla nyhetsmedier. Ann Linde, utrikesminister, undertecknade det historiska papperet i vilket Sverige ber om inträde i försvarspakten. 

Danmarks statsminister Mette Frederiksen och Estlands premiärminister Kaja Kallas applåderar, Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock likaså. Angela Merkel, tills nyligen tysk förbundskansler och en synnerligen mäktig kvinna, gör det antagligen även hon om än från åskådarplats. Litauens statsminister Ingrida Šimonytė och kollegan, Islands Katrín Jakobsdóttir tillhör också den moderna kvinnliga maktsfären i Europa, som väl ingen kan undgå att imponeras av.. 

Plötsligt visar de där ständigt återkommande och alltid lika trista gruppfotografierna från möten med EU:s toppar inte enbart män i mörk kostym och slips. Där Frau Merkel tidigare var ensam om en diskret tantdräkt i stillsam färg står nu unga, stiliga kvinnor i modernare plagg i rött och rosa (även om Sanna Marin kanske inte vågar ta skinnjackan till Bryssel). Men de är inte bara snygga på bild, de vet också vad de vill: förändring. 

Och vi behöver starka kvinnor i politiken, som internationella spelare i en tid när kvinnors rättigheter runt om i världen på nytt utsätts för allvarliga hot. Starka krafter vill skära ner rätten till abort i USA. I Polen, dit många svenskor reste för att avbryta oönskade graviditeter på 60-talet, är aborträtten i dag mycket begränsad. Talibanerna inför i det närmaste totalt kvinnoförtryck i Afghanistan, förbud råder för en del kvinnliga idrottsutövare i arabvärlden, för att ta några aktuella exempel. Det finns fler, alldeles för många! 

Kommer ni ihåg stridsropet från 70-talet, i teaterföreställningen ”Jösses flickor”? Det ljöd: ”Kan vi, törs vi, vill vi?”. Svaret var glasklart: ”Ja vi kan, vi vill och vi törs”. Kanske är det där vi är nu, äntligen? Några har bevisligen tagit sig till toppen och borde kunna göra skillnad. Upp till bevis, tjejer! Krossa glastaket och främja freden! 

ANNONS

ANNONS