Aina Bergvall: Så minns jag Lasse Weiss

Jag får ett SMS när jag är ute på min sedvanliga promenad. Jag kan inte riktigt tro vad jag läser, men på min lilla mobilskärm står att Lasse Weiss är död! Tyvärr är det sant. Denne superjournalist och genuint varma och roliga människa finns inte längre. 

Första gången vi träffades var han (som var äldre än jag) elev och jag lärare på Journalisthögskolan i Stockholm. Han märktes redan då. Det var fortfarande 60-tal.

Så småningom jobbade vi parallellt i Sveriges Television, Lasse på ettan, jag på tvåan. Han kom till Aktuellt, jag höll till på Rapport. Vi bodde och arbetade samtidigt i USA och besökte varandra, jag fanns i Miami, han i Washington DC. 

Tillbaka på svensk mark var han vid ett tillfälle på vippen att bli chef för hela SVT, jag hejade på så mycket jag kunde. Men det blev TV4, med start 1990, som blev hans livsverk. Därefter höll han sin hand över oändligt många Wallander-filmer, jag tror han faktiskt tappade räkningen på dem. Han drev ett mentorsprojekt. Var mediakonsult. Skrev flera böcker, den sista, “I saknadens tid”, om förlusten av sonen Jonas. Minns att när han över en fika berättade för mig om arbetet med boken hade den arbetstiteln “Han blev i alla fall lika gammal som Jesus” – och vi fick båda tårar i ögonen när han uttalade orden. 

Dessförinnan hade vi gemensamt avverkat en alltför kort period med “Stockholm News”, en gratistidning som kom ut vid sekelskiftet med Lasse som chefredaktör, jag var nyhetschef. Vi hade så roligt, tills vi blev nedlagda… 

Lasse såg tuff ut, stentuff. Vidbrättad hatt, amerikanska boots, en överrock som verkade vara outslitlig (eller köpte han nya, likadana?). Välansat skägg, skarp blick. Men bakom den där fasaden fanns en både rolig och medkännande människa, som visste att uppskatta god litteratur, god mat, goda drycker, fest och skratt. Anekdoter berättade han med lätt västmanländsk accent. 

När han formellt blev pensionär satte han fart på sin blogg “Stöveltramp – en mediamans betraktelser”. Jag påpekade att det var fruktansvärt gammaldags och ute att börja blogga en bit in på 2010-talet, men då sa han bara, att det kvittade fullständigt. Eftersom det var skriva han ville göra. 

Den sista texten som finns att läsa på mediamannen.se handlar om hur hans älskade hund Plexus har dött. Texten skrevs i april och handlar om sorg på flera plan. Den efter den stora hunden var speciell.  Lasse skrev: “Det är väl som med människor. Man har många inpå sig, men det är bara med vissa det klickar.” Vi var många som “klickade” med Lasse och som saknar honom intensivt. Han blev bara 75 år.