Suzanne Axell: "Alice bor inte här längre"

”Kommersiellt trams”, säger en del surmagade med mungiporna ständigt nedåt.

Ja, kanske det.

Men är det inte så att vi ibland behöver en knuff för vänligheten i vårt kalla och mörka land? Något som påminner oss om-i coronatider och vanliga tider-att vi behöver tänka på någon annan då och då? Att det faktiskt är bra för hälsan att bry sig.

Jag var på besök hos en bekant på ett äldreboende söder om Stockholm. När vi var där kom Alice intrippande i rummet, en vänlig rar dam i grå byxor och beige kofta: ”Har ni något godis? Jag tycker om godis?” sa hon och jag svarade ”ja, vill du ha?”

”Ja, tack” sa Alice och fick fickorna fulla. Hon såg så himla glad ut och det var något med henne som gjorde att jag fäste mig. Tänkte på henne då och då.

Några veckor senare var vi på besök igen. ”Hur är det med Alice?”  sa jag som hade tagit med en hel korg med godis till henne för att göra henne glad. Jag fick inget svar.

Jag knackade på hennes dörr och i sängen låg en smal och blek Alice i tunn skjorta och med den obligatoriska knöliga landstingsfilten halvt liggandes över benen. Fönstret var öppet på glänt, det var minus 10 grader i Stockholm den där mörka kvällen och gardinerna vid fönstren hade halkat ur sina fästen och hängde på sned. Ett ”bårhuslyse” var tänt i taket. På ett gammalt bord stod en bild i en grå ram med rosor på, en bild på tre barn. Barn som inte verkade komma på besök överhuvudtaget. Kallt, kalt, trist och håglöst. Inget fint alls för Alice som gillade godis.

”Hallå” sa Alice med svag röst. Jag tog hennes hand och sa ”jag är här med lite godis nu, om du vill ha” ”Hallå ” sa hon igen. Jag kramade hennes hand och gick till personalen” och sa, ”jag tror hon vill något”. Personalen svarade bara: ”Alice är dålig”.

”Hallå” ekade i korridoren när vi gick därifrån.

Vad hände med henne? Nästa gång vi kom på besök hade en äldre herre flyttat in i hennes rum.

Men, hon lämnade inte mina tankar.

Är det såhär vi ska sluta den dagen vi inte producerar längre i Sverige? Är man ingenting värd? Är det vi gjort i livet betydelselöst? Är det ingen som ser vad vi behöver som gamla? Varför denna totala nonchalans för färg, värme, blommor och ljus, omtanke och godis och att man verkligen behöver det även om man fyllt både 80 och 90 år?

Jag vet inte varför mina och Alice vägar korsades. Men jag kommer att minnas henne och handen jag höll i resten av mitt liv. Denna gulliga dam som bara ville ha lite gott.

Så på Alla Hjärtans dag 14 februari, ta telefonen och ring! Sänd ett kort. Skicka en blomma om du har råd. För den som får det, kan det vara som en gnistrande fyr i mörkret, en hälsning att någon bryr sig. Eller gå på besök om du kan, det kan vara en timme som förgyller någon annans liv mer än du tror. Någon som sitter och väntar.

Tänk med hjärtat och gör något. Vi behöver det mer än någonsin.

Suzanne Axell