Allt är verkligen inte väl

För vem vill i vimlet verkligen höra den tillfrågade utförligt berätta om sin höstdepression, gamla mammas hälsotillstånd eller oron för den egna ekonomin. Förr sade man kort och gott ”hur står det till?” Dessa ord öppnade sannolikt för ett mer ärligt svar än ”allt väl?”

När jag möts av frågan, vilket faktiskt händer flera gånger om dagen (uttrycket har ju spridit sig som en farsot) brukar jag svara ”nej, verkligen inte!”

Då spårar jag ofta lätt panik i ögonen på den vänliga frågeställaren. För inte vill han/hon egentligen veta något om hur jag mår och har heller inte tid för ett längre samtal. Han eller hon vill bara socialisera, så som man gör vid kaffeautomaten på jobbet. Först när jag lite lättsamt tillägger ”…nej, allt är inte väl för ännu är det inte fred på jorden!” brukar stämningen bli avspänd.

Det här ljumma vardagspratet är ett socialt kitt och sannolikt viktigt. Det är ju trevligt när människor tar sig tid att stanna upp och småprata. Varför blir jag då ofta så irriterad när någon säger ”allt väl”? Kan det vara ett ålderstecken?

För livet rusar på, det är så mycket jag vill hinna med och tidstjuvar finns många. När plattityderna blir för många signalerar min kropp flykt. Varje möte behöver naturligtvis inte bli föremål för ett psykoanalytiskt drama men större variation i hälsningsfraserna vore inte fel. Tycker jag.

Så, hur skulle man kunna inleda ett kort möte i mataffären eller på cocktailpartyt?
Kanske med ”berätta något roligt som hänt på sistone?” eller ”har du någon intressant bok eller film att rekommendera?”

Eller kanske jag ska återgå till den forna frågan ”hur står det till?” och inse att svaret kan kräva min totala uppmärksamhet. För det är bara en dröm att tro att allt skulle vara väl.