Allt jag velat höra mormor och farmor berätta - varför frågade jag aldrig?

Men vad hade de för drömmar? Mormor som läste sagor, lagade de godast köttbullar jag smakat och som trodde att mat löste alla problem, som tog med mig på stadens många museer, som aldrig lärde sig simma, men som sökte utlopp för sin energi i Husmodersföreningen – vad drömde hon om?

      LÄS MER: Jan Eliasson – “Jag har med mig flera hundra år av längtan och drömmar”

Kärlek och passion? Alldeles säkert! Ett yrkesliv? Förmodligen. Egna pengar? Absolut. Hur var hennes relation till sin mamma? Pappan? Ingen aning.

Varför frågade jag aldrig?

Om mormor stod för det lugna, stillsamma livet i egnahemsvillan i Västerort, så representerade farmor det aktiva, utåtriktade. Hon bodde i lägenhet i innerstan, hade skafferi med fönster, högt i tak och jungfrukammare.

Farmor blev tidigt änka med sex barn att försörja. Hon gav sig ut i förvärvslivet, började röka, tog sig gärna en whisky och spelade regelbundet bridge med andra högljudda tanter. Jag vet inte om hon någonsin gick på museum men farmor tog plats, hon skrattade högt och ofta, och hon älskade diskussioner.

      LÄS MER: Tänk, det fanns en tid då barn fick röka på skolgården

Även hon var gravid när hon gifte sig, men till skillnad från mormor hade farmor och farfar ett lyckligt äktenskap. Det sägs att de kramades mycket.

Hur var det att bli änka? Ensam i sängen? Firman som gick omkull efter farfars bortgång. Att försöka få hushållet att fungera i krigstid med ransoneringskort och maken krigsplacerad på okänd ort.

Varför frågade jag aldrig?

När jag och mina kusiner växte upp var det förstås vi som var de intressanta. Tyckte farmor och mormor. Hur var lärarna i skolan? Vad tyckte vi om våra kamrater? Vad hade vi gjort i helgen? Deras timglas höll på att rinna ut, vi barnbarn representerade framtiden, de kommande länkarna i livets kedja.

Och vi berättade villigt, farmor och mormor hade ju tid, mer tid än våra föräldrar och till skillnad från dem skrattade de åt våra knasigheter. I tonåren var det lättare att prata med farmor och mormor; om pojkvänner, framtidsdrömmar, yrkesplaner.

Farmor och mormor gladdes när jag fick studentmössa. De kom med flyttgröt när jag fick min första våning. De bistod med överblivna köksutensilier ur de egna skåpen.

De såg pojkvänner komma och gå och var med vid mitt bröllop och mina barns dop. Snart därefter dog de båda två, mätta på livet.

      LÄS MER: En andlig relation till våra bortgångna är bättre än ingen relation alls

När min då drygt ettåriga dotter ilsket protesterade mot allt från den mat hon fick till de kläder jag valt, frågade jag uppgivet min farmor: ”Varför är hon jämt så arg?” Farmor tittade på mig och sade sedan med eftertryck: ”Det är generationers förtryckta kvinnoilska som ska UUUUUT…” Jag blev alldeles stum.

Varför frågade jag henne inte vad hon menade?

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

Nu är det för sent att fråga. Mer än ett kvartssekel har gått. Tänk om jag hade vetat då, när jag var runt 30 år, hur mycket jag skulle sakna dem, hur ofta jag åter velat höra deras röster. Hur mycket mer jag hade velat lära känna dem.