Även ett barn inser att detta är fel

Jag bli stående framför en lång rad skärmar med barnteckningar. Som en enda lång väggtidning. Är på Historiska museet i Stockholm. Har just sett utställningen 100 % kamp.

100 år av kamp för mänskliga rättigheter, för rösträtt, för jämställdhet, för homosexuella – alla olika slags kamper för vår demokrati. En utställning i tiden på ett historiskt museum, som befinner sig i nutiden. 100 år sedan Sveriges riksdag, i december 1918, beslutade om att införa allmän och lika rösträtt. Efter åratal av hård kamp.

Barn som sett utställningen har samlat sina tankar i teckningar. På ett rosa papper några streckgubbar, fotspår och text i svart tusch – “Allas rätt att bli lyssnade till, allas ansvar att förstå”. Ett hjärta längst ner till höger.  Mer text i mitten i små vita bokstäver: “Prova att gå i någons annans skor så kan du förstå”. Vänliga ord på temat ta hänsyn till , respektera, inte skada någon och vara rädd om det vi har.

Det är många kloka tankar.  Så klart det vimlar av teckningar med texten: “Alla är lika”. Någon har skrivit: “Alla har rätt åka på semester”.

Jag fylls själv av värme. Som man ropar i skogen får man ju svar. Och då vet ju vem som helst att hat föder hat, liksom våld möter våld. Precis som ett barn. Jag själv blir som ett barn med sina ocensurerade funderingar.

Alltså, varför får nazisterna skrika ut sitt hat mot andra människor? Varför får de misshandla andra? Varför får de riva sönder andras valaffischer? Varför får de vandalisera och slå sönder? Vilket barn som helst skulle ställa alla dessa frågor? Jag frågar också. Jag har ställt frågorna flera gånger. Till poliser, till politiker. Men svaren uteblir.

När de vuxna kommer in i bilden blir det svårbegripligt. Det är det där med “allas rätt”. Men den rätten får inte gå ut över andras rätt. Det är olagligt att offentligt kränka, uttala hat, hota, slå sönder, misshandla. Därför finns det lagar. Det finns grundlagar som skyddar yttrandefriheten och demonstrationsfriheten, men de är inte oinskränkta. Och ordningslagen, polislagen och Europakonventionen reglerar i långa stycken begränsningar för friheterna. Rätten att demonstrera dras in om det finns risk för att det blir bråk, med lagens egna ord “avsevärd oordning”.

Det är nu jag blir som ett barn, och fortsätter ställa frågor. Kan polisen inte läsa? Ser inte politiker vad som händer?

Vi tar Almedalen i år. Nazisterna får demonstrera mitt framför RFSL:s kontor vid Södertorg innanför ringmuren. RFSL stängde igen under hela veckan. Nazisterna misshandlade flera personer. De buade på andras politiska möten och avbröt en och annan partiledare. De rev sönder flera Pride-flaggor. De skanderade ord som är förbjudna, typ “Hell seger”. Det blev mer än 35 förundersökningar om misstänkta brott. Och polisen visste ju att det skulle bli “oordning”. Allt detta hände ju redan under Almedalsveckan förra året. Då blev det 15 förundersökningar. Ordningslagen har tidigare flera gånger använts för att stoppa planerade demonstrationer. För flera år sedan fick antirasistiska gruppen “Hassans vänner” nej till en manifestation då polisen sa att det kunna utlösa våld från andra grupper.

Kanske en barnslig fråga – men har polisen valt att se mellan fingrarna när nazister ska hata och hota offentligt?

Det bara fortsätter och fortsätter. ICA-butiken Trossen i Trosa fick nyligen besök av nazister som ställde sig utanför entrén och delade ut flygblad. Skrämde bort kunder, och uppträdde hotfullt.  I Trosa gillar folket Trossen och butikschefen. Hon hissade Pride-flaggan på butiken. Och folket jublade. 100 % kamp och fullt stöd. Nazisternas attack polisanmäldes. Men nazisterna kom tillbaka mitt natten och klistrade upp märken på butiken i Trosa – upp- och nedvända rosa trianglar. Det där var nazisternas märkning av homosexuella i Hitlers Tyskland. De tvingades ha på sig trianglarna ungefär som judestjärnorna. De homosexuella internerades i koncentrationsläger. Många mördades.

För helvete, är det ingen som ser vad som pågår?

Förlåt. Jag menar på allvar. Det är dags vakna.

Nazisterna är förvisso inte så många. Kanske ett tusental aktiva. Men de gör sig synliga och hörda. De har valt ut sina mål noga. De har bitit sig fast i flera kommuner som Ludvika, Kungälv, Boden och flera andra. De idkar prickskytte emot Trossen i Trosa där butikschefen är homosexuell. De syntes inte tidigare, och hördes knappt. Långsamt sker tillvänjningen. Det som var otänkbart blir verkligt.

Ser vi inte vad som händer?

Nej, det verkar inte så.

Tänker på en saga för barn. Och vuxna. H C Andersens  berättelse om den där kejsaren som var naken.  Alla applåderade kungens nya kläder. Alla hurrade. Det var bara ett litet barn som vågade säga som det var, att kungen var naken.

Jag tänker på bokmässan i Göteborg häromåret. Så många poliser! Och självfallet så mycket bråk. Nazisterna försökte gå en egen väg som de inte fått tillstånd till. Polisen ledde dem rätt. Och polisen fick beröm av självaste statsministern. Varför? Varför stoppades inte marschen helt och hållet när nazisterna bröt mot sitt tillstånd? En annan gång fick nazisterna tillstånd att marschera förbi synagogan i Göteborg.

Barnet i mig gråter av ilska. Hur kan någon vara så blind att man inte ser övergreppet mot människor som fortfarande har mardrömmar om det som hände i under det andra världskriget?

Hur kan sådana hatfyllda kränkningar försvaras med demonstrationsfriheten? Hur kommer det sig att så många ansvariga poliser och politiker läser bibeln som faen själv?

För flera år sedan gick det annorlunda till. På en vit-makt-konsert i Brottby grep polisen ett par hundra nazister.

Vad är det som hänt? Offensiv tycks har förbytts mot defensiv trots att nazisterna blivit fler. Jag får inte ekvationen att gå ihop. Den slutar på minus, och lämnar efter sig både pessimism och förtvivlan. Vad gör regeringen, alliansen och alla våra politiker? Justitieministern har sagt att han vill ändra lagarna så att de inte går att misstolka. Så bra. Och sedan då? Just det, det är valrörelse och då bara pratar man. Ingen utredning tillsatt. Och om det till slut blir en utredning efter valet  så lär det ta cirka två år innan det finns en ny ordningslag.

Det är så många som inte hörs. Den där obehagliga tystnaden.

Var är alla dessa annars så pratglada direktörer i det privata näringslivet? De som med höga röster ofta kräver lägre bolagsskatter och ett bättre företagsklimat. Fria debattörer som annars gärna hudflänger polisen har varit anmärkningsvärt frånvarande. Lokala politiker i hårt ansatta kommuner har blivit ensamma, många har ropat på stöd som uteblivit.

Tystnad har aldrig förbättrat enskilda människors villkor. Tystnad har aldrig fört utveckling framåt. Det är kampen i enskild och kollektiv form som slagit undan rädslan och skapat krafter som stärkt demokratin. Kraven har förts fram offentligt. I 100 år.

Det är svårt att förstå det uppkomna läget. Alla som borde ta krafttag försvarar sig. Politiker på hög nivå säger att de är arga, att det inte är ok.

Rikspolischefen är sparsam med kommentarer. Men polisen upprepar att de inte kan agera på annat sätt. Jag har pratat med den ena, den andra och en tredje. Alla försvarar sig med att de tycker sig ha koll på läget, att de dokumenterar och inleder undersökningar.

Jag har borrat djupt i dessa frågor. Efter två omgångar nazistisk terror i Almedalen finns inte ett enda åtal väckt. De flesta ärenden är nedlagda. Jag har läst en studie från Linköpings Universitet med den långa titeln “Polisens utredningsverksamhet – en studie av polisens arbete med demokrati- och hatbrott på nätet”.  Den är skriven av Stefan Holgersson, universitetslektor, forskare, polis och författare. Den kom i våras. Jag har inte sett en enda nyhet om rapporten, trots att den innehåller häpnadsväckande saker.  Holgersson har analyserat noggrant. Han har gått igenom 800 aktuella hatbrott som anmälts till polisenheter runt om i Sverige. En stor mängd ärenden, ett finmaskigt nät som borde vara en möjlighet att agera mot dem som begår dessa brott i serieliknande modell. Men då visar det sig att i polisregion Väst har 22 % av de inskickade anmälningarna försvunnit! Just så, försvunnit. I region Syd är 17% av anmälningarna bara borta. Borttappade! I runda tal så försvinner alltså var femte anmälan.

Jag häpnar. Trodde inte detta var möjligt, att någon som anser sig utsatt för ett brott, anmäler detta och att sedan anmälan tappas bort…vart tar rättssäkerheten då vägen? Har den hamnat i papperskorgen?

Jag slukar sidor i den omfattande rapporten. Det visar sig att de nyinrättade hatbrottsgrupperna ofta är ineffektiva. Det traditionella polisarbetet med andra brott sköts bättre. Polisen satsar på varumärkesarbete, kommunikation och organisationsutveckling, vilket tär på resurserna för det Holgersson kallar kärnverksamheten – beivra och förebygg brott.

Rapporten är fylld av skandalösa nyheter.

Barnet i mig kan inte låta bli att tänka – det måste vara roligt att vara nazist.  Nazisterna skrattar nog hela vägen till demonstrationståget. De leker katt och råtta med demokratin. De vet precis hur de ska göra för att lura oss alla. De vet att de inte kommer att fällas för de brott som de begår. Risken är minimal.

Jo, en röst hörde jag förresten. Terroristforskaren Magnus Ranstorp som tycker att Nordiska Motståndsrörelsen, nazisternas parti, skulle klassas som terroristorganisation. Som IS alltså. För tänk om IS velat ha bokbord på torget i Ludvika eller begärt att få hålla tal nere vid hamnen i Visby. Nej, det hade ju självfallet inte hänt. Alla manifestationer hade fått blankt nej.

Jag förblir stående framför barnens teckningar på Historiska museet. Står där länge. Det är skönt med värmen. Jag njuter av de kloka orden. Jag önskar att styrkan i alla dessa bilder kunde sprida sig.

Den befriande rättframheten om att vi ska slå vakt det vi kämpat oss till i kamp. 100 år av kamp, som avlöstes av en period av hat och folkmord. Demokratin segrade. Alla människors lika värde vann över ondskan.

Att minnas är en del av modet. Att inse att steg för steg kan det vi tar för givet tas ifrån oss. Frihet kan bli ofrihet. Alla lika kan bli att vissa mönstras ut och bort.

Allt detta inser till och med ett barn.

Jan Scherman

diversearbetare, producent tv-serien “Läng Leve Demokratin”