Därför behöver vi "onödiga" serviceyrken

Häromdagen skulle min 87-åriga mamma och jag gå på bio. Vilken tur att jag denna gång lovat att ordna biljetter i förhand. För biografen hade blivit automatiserad sedan sist. Innanför dörrarna väntade en lång rad automater med knappar för olika film-, tid-, sittplats- och betalningsalternativ. Någon att rådfråga såg jag inte till.

Det hela beredde inte mig några större problem, men mamma hade helt klart backat – och avstått från att gå på bio. Godis-, läsk- och popcorndisken var däremot bemannad …

Häromdagen skulle jag handla mat i en ny stadsdel. Den stora mataffären prioriterade självscanning och där stod vi kunder i köer och vred och vände på våra varor, samtidigt som vi sökte efter streckkoden. Det hela tog klart längre tid – för oss.

Bensinpumpar, flygbiljetter, parkeringsautomater, boklån, banktjänster … Det hela kommer att fortgå och omfatta allt mer. Jag medger gärna att tekniken ofta är praktisk, i synnerhet om man vill ha en tjänst utförd på ”obekväm arbetstid”, men hur ”bekvämt” är det för kunderna, framför allt de äldre, när alla frågor hänvisas med standardsvaret ”det finns att söka på nätet”?

            LÄS MER: Biografkedja avskaffar kontantbetalning – får skarp kritik av PRO

Utvecklingen är sällan rätlinjig. I medierna kan vi läsa om vårt ökande behov av mänskliga kontakter, någon att prata med, också i vardagssituationer. Men i takt med att postkontoren försvunnit och allt fler tjänster digitaliserats, blir dessa vardagliga kontakter allt svårare att finna. ”Ditt ärende är nu placerat i kö och du har nummer 17”.

När jag var barn fanns det synliga poliser på gator och torg, vaktmästare i skolorna, ungdomar som tjänade extra pengar på att packa matkassarna på Konsum, praktikanter som tvättade hår på salongerna och konduktörer som klippte biljetter på spårvagnarna. Alla pratade de med oss barn.

Idag talar självaste statsministern och politiker från de flesta partier om de enkla jobben som måste ”växa fram” (LO har dock satt sig på tvären och gör allt för att motarbeta regeringens planer).

Men VAR ska dessa jobb ”växa fram” undrar jag nyfiket. Knappast inom sjukvården eller industrin, där kompetenskraven ökar år från år och där det dessutom är nödvändigt att kunna tala bra svenska. ”Fler händer i vården” är ett populärt mantra men knappast lösningen på behovet av erfarna barnmorskor eller sjuksköterskor.

      LÄS MER: Jag kräver att offentligt anställda ska kunna ha kul på jobbet

Vårt komplicerade skattesystem tillåter säkert inte heller skoputsarlådor på trottoarerna, egen försäljning på gatorna av egenhändigt tillverkad mat eller föremål, rakning, fotmassage eller vad som nu skulle kunna vara ”enkla jobb”.

Däremot borde det vara möjligt att ekonomiskt stimulera till mer personlig service på bensinmacken, i mataffären, ökad renhållning i parker och vid stränder, vuxenstöd på skolgårdar och ”pysslare” på arbetsplatser som serverar kaffe, sköter krukväxter och håller snyggt i pentryt (det sista klarar inte ens riksdagsledamöter).

Vilken ofantlig tur att den röd-gröna regeringen insåg potentialen i ROT och RUT. Men fortsätt gärna i samma spår och utöka antalet områden ännu mer. Det vore till gagn för oss kunder och för dem som aldrig kommer att kunna få ett jobb i den högt automatiserade industrin eller krävande vårdsektorn.