Därför blir män ensamma på ålderns höst

Jag känner hennes man och vet att han är både trevlig och pratsam. Men nu hade maken blivit arbetslös och hans plattform gungade. För vem är man om man inte har ett jobb att gå till? Det är då vännerna är så viktiga, för att peppa och stötta.

När mitt ”tjejgäng” firade 10 år – vi har nu hängt ihop i över 30 – bjöd vi in alla talare vi haft på diskussionsmiddagarna under årens lopp. En av dem var min pappa, som då var VD för Globen-bygget i Stockholm och glatt hade visat runt mina tjejkompisar i det som skulle bli en gigantisk sport- och kulturarena.

Under fördrinken tittade han ut på det stora sällskapet och sade längtansfullt och samtidigt lite sorgset: ”Jag skulle också vilja ha ett sånt här gäng!”

Varför hade han då inte skapat ett? Han var ju både sällskapsglad och humoristisk. Jag minns inte vad jag svarade min pappa, förmodligen något käckt och uppmuntrande. Men frågan återkommer i mitt minne när jag ser alla dessa pratglada ”tjejgrupper” i olika åldrar träffas på stavpromenader, restauranger, teatrar, museer, konstvisningar, kurser…

Jag tror att det till stor del handlar om manlig bekvämlighet.

Min pappa hade ju en gång i tiden manliga kompisar från högskolan och olika arbetsplatser. Men så tyckte någon att de borde börja bjuda med ”respektive”, dvs fruarna. Tillställningarna blev säkert trevliga, inte minst för kvinnorna, men följden blev också att de tog över. Det blev hustrurna som höll reda på födelsedagar, som föreslog middagar, kortare resor och andra sociala aktiviteter samtidigt som de hade sina egna kvinnliga ”gäng”.

Men männen tyckte antagligen att arrangemanget var praktiskt. Samtidigt blev de ensamma, i synnerhet om äktenskapen gick över styr eller hustrun gick bort. Nu är min pappa inte längre i livet och många av de manliga vännerna är också borta. Men änkorna träffas fortfarande och bjuder med de män som fortfarande vill och kan!

Visst är det härligt att ha gemensamma vänner, gärna många, men lika viktigt tror jag det är med alldeles egna vänner.

Min man är i den delen ovanlig. Han har många manliga, men även flera egna kvinnliga, vänner. Vänner som han spelar bridge, dricker vin, sommarbadar, går på hockey eller till och med reser utomlands med. Utan mig!

Det är stimulerande för oss båda, nya samtalsämnen hela tiden och en frihetskänsla. Jag kan därmed själv luncha med gamla pojkvänner (jodå!) från ungdomen, göra resor med tjejgänget och ordna mina egna middagar hemma – utan några som helst sura miner. Då passar han på att träffa sina kompisar.

Åter till min väninnas man, han som blivit arbetslös och inte har några egna manliga vänner. Vi resonerar om saken. Väninnan säger att han helst pratar med hennes kompisar, då får samtalen mer djup tycker han. De killar han träffar i olika sammanhang pratar mest husbyggen, bilar och båtar. Bara yta. Men han förmår inte riktigt söka upp nya manliga vänner, som han kan prata allvar, men också skoja, med.

Jag har ibland tyckt att män är bättre än kvinnor på att ”leka” när de träffas, men kanske är det inte lika roligt som det verkar. Vänskap är krävande, men att ha och vårda vänner är en viktig ingrediens för ett gott äldreliv.