Därför klarar jag inte av den hysteriska tatueringstrenden

Nu kanske jag framstår som en gnällig gubbe, men jag har svårt för den hysteriska tatueringstrenden som råder. Nu ska snart alla vara tatuerade. Antingen små diskreta tatueringar eller svulstiga som täcker stora kroppsytor. 

När jag talar med yngre är svaret att det är snyggt eller coolt. Att de vill ha ett minne som de kan bevara på det här sättet. De flesta nöjer sig inte med en tatuering utan det ska vara fler. Och många planerar vilken ny kroppsdel som ska berikas med ännu ett motiv. Men jag tycker att dagens tatueringshysteri har slagit över. Det tycks inte finnas någon begränsning för hur mycket och var man tatuerar sig.

Under fotbolls-VM fanns det knappt en enda spelare som hade en tatueringsfri del av kroppen. Det verkade vara viktigare hur man såg ut än att spela bra fotboll. Konstiga frisyrer och tatueringar för att sticka ut och synas. Framförallt förundrades jag av alla armar som var helt täckta av tatuerade motiv och mönster. Jag har nu lärt mig att det kallas för sleeves. Smaklöst.

Ordet tatuering kommer från polynesiskan och i Polynesien finns också en urgammal tradition att tatuera sig. Tatueringens mönster visar vilken stam man tillhör och ska ge styrka och stolthet. I väst försvann tatueringarna i takt med att kristendomen vann mark. Då var det mest sjömän och kriminella som tatuerade sig. Men sedan 1980-talet har tatueringar blivit mode.

Det är alltid riskfyllt att tatuera sig. I Sverige är det mycket fritt för tatueringar. Det finns t.ex. ingen lag om åldersgräns för att tatuera sig, men Socialstyrelsen anser att minderåriga som vill tatuera sig bör ha föräldrarnas tillstånd. I Danmark är lagen betydligt hårdare och tydligare. Där måste man vara fyllda 18 år för att tatuera sig och man får inte tatuera händer, nacke och ansikte.

Jag minns vår familjs vän, farbror Pelle, från när jag var yngre. Han hade varit på sjön och hade en tatuering på ena handen som såg ut som en dåligt gjord stjärna. På den andra armen hade han ett hyfsat tatuerat ankare. De hade han gjort  själv med nål och bläck berättade han. Jag ville också ha tatueringar. Min tröst då blev de figurer som man fick med i pappret till tuggummipaketen. Man slickade bara på armen eller pappret och tryckte hårt om det ställe där ”tatueringen” skulle sitta.  Visserligen höll de kanske någon dag eller två- om man avstod från att tvätta sig på ”tatueringsstället”. Å andra sidan kunde man byta motiv ofta. 

Jag frågar mig vad det är som får yngre idag att avsätta den tid som fordras för en tatuering? För ett ordentligt motiv tar lång tid att göra. Vad är det som gör att de villigt tar den dryga kostnad som en tatuering innebär och dessutom  står ut med smärtan? För det gör ont att tatuera sig.

När min äldste son, för många år sedan, kom hem efter några veckor i Thailand med sina kompisar, hade han ett stort asiatiskt tecken tatuerat på höger skuldra. Det var något han hade skaffat sig under en blöt natt på något Full Moon party där borta.  Jag vet inte vad tatueringen betyder, men jag tror (och hoppas) att det ska ge god hälsa och ett gott liv. Den tatueringen får han leva med hela sitt liv och jag tror inte att det stör honom nämnvärt. Men det finns andra mindre lyckade exempel på tatueringar som man skaffat då omdömet har klickat.

Jag  har förståelse för att man kanske vill göra en liten tatuering på en överarm eller så. Ett litet hjärta med ”mamma” inskrivet. Men jag har ingen förståelse för stora svulstiga kroppstatueringar. De är för mig osmakliga och vulgära. Men jag är bara en gnällig gubbe.