Den orala diarréns terror

Detta tillstånd ledde till att jag var enormt imponerad över alla som hade fritt flöde från munnen i alla situationer. Jag fokuserade inte alltså på VAD det var som kom ut, nej jag hade fullt upp med att beundra ATT det pratades.

Med åren har den där tunghäftan släppt. Idag innebär det inte längre någon skräck att bli ombedd att säga något inför fler än tre personer. Men det har också lett till att jag blivit mer kritisk till de ohämmat pratandes skara. Och insett att en del av dem förorenar våra liv med sin svada – för att inte tala om hur mycket tid de stjäl. Numera är jag lätt allergisk mot åkomman muninkontinens, och tar ofta till åtgärder för att slippa att bli utsatt för den.

Jag har identifierat några olika typer av babbelomater.

• Den filterlösa. Den här personen låter helt enkelt alla ord som formuleras i huvudet att komma ut genom munnen, helt utan filter för om de är intressanta eller relevanta för sammanhanget.

• Den övertaggade. “Don’t get me started” lyder ett uttryck på engelska. Det brukar man använda när någon berör ett ämne man är starkt engagerad i. Den övertaggade säger aldrig detta, utan har autostart på en lång rad ämnen (gärna sport eller politiska hangups) som går på så fort man tangerar dem. Här saknas även förmågan att bedöma om det är någon som är intresserad av att höra på, samt hur länge som är rimligt att prata om saken.
• Syretjuven. Att använda sin svada som ett maktmedel för att ta över rummet har nog alla som deltagit i möten upplevt. Detta sker så väl på arbetsplatser som på föräldramöten och föreningsstämmor. Kärleken till att höra sin egen röst är så stark att de varken räds de övriga deltagarnas himlande med ögonen eller att vara orsak till att sluttiderna för diverse sammankomster försenas å det grövsta.