Detta är som sammet för en sömnlös människa

Hade jag haft en bättre näsa skulle jag antagligen kunnat ana doften av fläder från buskarna som är översållade av vita smakrika blomklasar. Men jag hör ju bra! Några nattvandrare pratar medan gruset knarrar under de sandalklädda fötter, längre bort hörs omisskännliga plaskljud av badande som vet att det sällan är skönare att simma i sjön är när natten omger en. Inte behövs det väl några badkläder heller! 

Jag är inte särskilt trött, inte än. Vet ju vad jag väntar på. Tiden för nattens konsert närmar sig. Den streamas inte på nätet, startar inte punktligt, har inte föregåtts av några repetitioner. Den är rent av gratis! De uppträdande är få, egentligen är det nog bara en enda sångare som hörs. För det är just i den här timmen som näktergalen tar ton. Han sjunger ut med en kraft och volym som man inte tror kan rymmas i en sådan liten kropp. 

Kanske är jag ensam i publiken. Jag lyssnar andäktigt. I det längsta har jag hävdat att ingen musicerar vackrare än koltrasten, men visst kan jag förstå att näktergalen har sina förespråkare på topplistan. Och när jag nu har svårt att somna tar jag tacksamt emot den här underhållningen, som vore den ämnad enkom för mig. Det är svårt att tänka sig bättre sällskap för en sömnlös människa. Efter en stund, när ljuset börjar komma, tar andra bevingade sångare över. 

Ett par minuter efter klockan fyra hörs ett annat ljud som återkommer samma tid natt efter natt. Det är det märkvärdigt långa godståget som dånar fram, fullastat, och dränker alla andra ljud. Men när det väl passerat är midsommarnatten stilla igen. Jeremias i Tröstlösa formulerade det så bra och så enkelt: “Man borde inte sova när natten faller på.” Även om jag måste medge att det är rätt irriterande och att jag rätt gärna skulle slumra en stund.