Gammal redan vid fyrtio

Men först vill jag bli lite personlig.

Jag har snart uppnått valbar ålder. Borde ju vara en sann glädje. Hokusai passerade det åldersstrecket med bred marginal.

Ordet borde vara – äntligen! Jag är snart valbar som president i USA. De som är kvar i kampen om presidentposten i USA är ju alla över 70.

Jag uppnår denna attraktiva ålder om några månader, om inte coronaviruset tar kål på mig före födelsedagen.

I Sverige är det dock ingen glädje att fylla 70. Tro mig. Och det började faktiskt redan vid 40. Jag minns, för precis då hade jag fått ett nytt jobb på den nya tv-kanal som skulle starta – TV4 hette den. Och sändningarna drog igång i mitten av september 1990. Aftonbladet hade en liten enspaltare till artikel med bild och rubriken:

Jan Scherman, 40 – Går till TV4.

-Vad gammal du är, sa de nya kollegerna på Fyran där genomsnittsåldern vid starten låg under 30.

Många av medarbetarna hade föräldrar i min ålder. De var runt 20 – engagerade och fyllda av idéer. Precis som vi medelålders var. Vi som var de nya tv-kanalens gamlingar. Detta är ju en av vår tids mest seglivade myter om äldre. Alltså att vi stelnat och inte gillar nya saker. Jag snapchattar faktiskt med mitt barnbarn Alice. Är det konstigt eller naturligt?

Nåväl, jag ska inte klaga. Jobbar ju fortfarande, även om jobberbjudandena glesnat. Det fenomenet känner ju i stort sett alla till. Det konstiga är att allt fler tycks abdikera inför att ålderstrappans rutschbana utför blir allt längre. Det är som att ålder och erfarenhet är begrepp som suddats bort. Finns inte i ordbruket längre.Nu börjar jobberbjudandena glesna redan vid 40.

Varför pratar vi inte om hur USA, som annars alltid påverkar oss med allt från hamburgare till filmer och tv-serier, ser på äldre? Vi låter ju t.o.m. vårt svenska språk amerikaniseras. Men den amerikanska synen på äldres livskraft, kapacitet och förmåga att tillsammans med unga tillföra nya kunskaper tränger liksom inte igenom.

Det är som om ingen hör att snart 79-årige Bernie Sanders lockar unga väljare, fått igång en gräsrotsrörelse och efter en hjärtinfarkt kör sin andra kampanj för att bli demokraternas presidentkandidat.

I Sverige händer något annat. Det är inte bara det att ålder och erfarenhet är ute. Ordet solidaritet har också gått ur tiden. Det går fort. Samhällskulturer visar sitt rätta jag i tuffa tider. Det är hörbart i dessa panikartade coronatider.

Överhör ett samtal på tunnelbanan, där några medpassagerare pratade om dödligheten, som inte var något att bekymra sig om. Varför inte? Jo, det är ju mest äldre som dör av coronaviruset. Jag har hört samma sak flera gånger nu. I tv försökte en epidemiolog säga något annat. Han talade om hur vi i vårt land satt en ära i att stötta de svaga, de sårbara – barnen, äldre och sjuka.

Nu verkar en egoistisk vind ha svept förbi och sopat rent. Solidariteten blåste bort. Och rubriken i tidningen blir att ”bara gamla dör av coronavisruset”. De äldre, som ändå inte behövs, är de som drabbas hårdast och då är det inget att oroa sig över. Epidemioligen blev den ensamma rösten som snabbt försvann.

Äldre är i bästa fall röster. Alltså, sådana röster som är viktiga en gång vart fjärde år. Nu är 20% av Sveriges befolkning över 65 år. Det berömda året 1968 var siffran 13%. Det går fort. Vi blir snart 25%. Var fjärde människa i vårt land.
Hur många måste vi bli för att den samlade erfarenheten och kraften ska bli lika värdefull som kraften hos de unga? Hur långa tid ska det ta? Hur många möjligheter att lösa personalkriser i vård, skola, omsorg, polis och i en rad privata företag ska sumpas för att vi inte ser det självklara, som syns t.ex. i USA?

Där går det utmärkt att vara 70 plus och få axla en supermakts viktigaste jobb.

Världens mäktigaste position går alltså till en gammal människa.

Det är här Japans mest kända konstnär kommer in i bilden. Han sade många saker, som blev visdomsord i österlandet. Hokusai var bestämd och säker i en central slutsats om sitt eget liv:

-Ingenting av det jag gjorde innan jag blev 70 år är värt någon som helst form av uppmärksamhet.
Så sade denne Hokusai. Och därefter hände det. Hans konst blomstrade och bilderna av berget Fuji fick en sådan kraft att Hokusais konst efter hans 70-årsdag blev enastående mästerverk vars livskraft alltjämt består. Till bilden hör att Hokusai också var ödmjuk. På sin dödsbädd när han passerat ännu fler år i sitt liv och blivit nästan 89 år var det dags för en ny visdom.

-Om himlen givit mig blott fem år till skulle jag blivit en stor konstnär.

Så sade han.

Möjligheten till stordåd tycktes alltså finnas ännu längre fram i livet. Här hemma hos oss verkar det vara tvärtom – det är alltid för sent i livet för man är alltid för gammal.

Jan Scherman, diversearbetare