Tekniken rusar och jag kommer aldrig ifatt

Jag säger till flickans mamma: ”Såna där små har läskpappershjärnor!”

Menar att barn i den åldern suger åt sig allt. Allt de ser och hör processas i de små hjärnorna, läggs i olika fack och kommer ut som språk, erfarenheter och slutsatser.

Mamman tittar tomt på mig. Inser att hon inte förstår. Läskpapper?

Varför skulle hon veta vad ett läskpapper är.

Så här står det i Wikipedia: Läskpapper är ett tjockt, mycket poröst och olimmat papper med stor förmåga att snabbt suga upp vatten. Ursprungligen användes det till att suga upp droppar av bläck eller tusch från papper, särskilt på den tiden bläckpennor med flytande bläck var vanligare.

På 50-talet var det vita, porösa papperet ett måste mina första skolår. När man skulle forma bokstäver och ord lade man det vita, lite luddiga papperet till rätta under handleden. Sedan doppade man stålpennan i bläckhornet, skrev, och lade sedan läskpapperet över det blöta bläcket. Som ett hushållspapper som suger upp en vattenfläck. Man riskerade inte att smeta ut det man skrivit.

Jag inser hur snabbt tekniken rusat de senaste decennierna. Stålpenna! Det låter forntid. Som om jag lärde mig skriva med gåspenna. Vilket stålpennan nästan var.

Skrivmaskinen, minns ni den? Just det, en sån som Jan Guillou fortfarande lär skriva på.

I mitt hem har en svart gammal skrivmaskin med runda tangenter fått en hedersplats. Inte för att jag skriver på den, men skönheten hos gamla Erika – så heter märket – påminner om den hos en ålderstigen och väl bibehållen bil. Den svarta lacken blänker och tangenterna fungerar. Om man behandlar den försiktigt kan man skapa ord på papperet, som sitter runt valsen.

När ett av barnbarnen fick syn på Erika frågade han: ”Vad är det där?”

”En skrivmaskin”, sa jag.

Han tittade på mig lika frågande som mamman i badhuset.

Jag bläddrar i hjärnans minnesfack, avdelningen för teknik och hjälpmedel. Det är överfullt där.

Alla VHS- och kassettband, vart tog de vägen? De som en gång med sin nya teknik tog in filmer och musik i vår nya sköna värld. Senare kunde man se de långa, bruna plastbanden virvla runt på vägarna eller skräpa i papperskorgar och soptunnor.

Så kom CD-skivorna. Har ni några kvar? Vad ska man göra med dem nu? Har sett att man kan hänga upp dem i körsbärsträden. Fungerar tydligen bra som fågelskrämmor.

Och telefonkatalogerna, när låg de senast och väntade på oss innanför porten? Du har ju allt i mobilen.

Hade du en gång en telefon med nummerpresentatör, så att du såg vem som hade ringt? Det kostade tio kronor mer i månaden, om jag minns rätt.  Man kunde impa på omgivningen – ”Jag ser att du har ringt.”

Vem ringer Fröken Ur idag? Vem ringer Nummerupplysningen?

Du har allt i mobilen.

Kartböcker, använder någon längre sådana? Nu när det finns GPS och Google Maps i mobilen.

Jag hade en gång en arbetskamrat som köpte en segelbåt, men han ville inte tillhöra det tjusiga garde som höll sig med sjökort i platsfodral. Han rev ur kartorna i telefonkatalogen och seglade efter dem. Navigerar han numera med hjälp av mobilen?

Förlagen ger ut hundratals kokböcker per år, men alla unga människor jag känner pickar fram recept i mobilen. Hackar och skär med mobilen påslagen. Inte med kokboken uppslagen.

Vad gjorde vi med de gladröda receptlådorna, bästa 40-talister? De som var moderna på 70-talet.

De små plastlådorna var fyllda med kort och flikar där det kunde det stå: Strömming och sill, Det kommer gäster, Kyckling – festligt och billigt. 

Vi har slängt dem.

Papperstidningarna, herregud!

De flesta dör sotdöden. Ingen klipper väl längre ur artiklar och klistrar in dem i böcker? Orden, artiklarna, krönikorna, reportagen försvinner i cyberspace.

Lagringsutrymmet i min hjärna är överfullt. Jag slänger för att skapa plats. Kokböcker, disketter, cd-skivor, gamla tidningar, artiklar, uttjänta telefoner, fasta och mobila, går hädan.

Jag rensar min hårddisk, men inser att jag aldrig kommer ifatt tekniken.

Men jag har fått vara med om mycket…