Jag trodde aldrig jag skulle sakna ceremonin över döden

Men som så ofta med hastigt påkomna och utslungade principer har den inte hållit. Rätt som det är uppstår ett nytt tomrum i bekantskapskretsen, och långt ifrån alltid bland de äldre. Det händer ideligen. Nu har det hänt än en gång. En människa i min närhet har tvingats ge upp sin heroiska kamp mot cancern. Vi hade känt varandra länge, sedan tidigt 70-tal. Aldrig varit riktigt intima vänner men ändå så mycket kompisar att vi pratat om ytterst personliga saker, öppet och reservationslöst. Skrattat gott tillsammans dessutom.

Han hade varit med om mycket men levde sedan länge ensam med sin katt och sitt jobb och verkade vara nöjd med det. Han vägrade envist acceptera att livet skulle sluta i en sjuksäng. Han ville vara sig själv, ända till slutet som han förstås såg komma, men som han med järnvilja och skickliga vårdares hjälp höll ifrån sig längre än någon kunde tro var möjligt. Han ville inte bli ömkad men visade ändå sina känslor. Den sista tiden, när han bara blev bräckligare för varje dag, fick bara ytterst få av hans allra närmaste vänner hälsa på.

      LÄS MER: Jag är en senåring

Och det var de som fick beskedet:
“Jag ska inte ha någon begravning. Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull” slog han fast. ”Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull”. Men för vems skull är det egentligen man gråter på begravning?

För barn som blir föräldralösa.
För föräldrar som förlorar sina barn.
För en ung människa som rycks bort alldeles för tidigt.
För den som var mitt uppe i livet.
För länken bakåt som brustit.

Fast allra oftast tror jag att den som går på begravning gråter för sin egen skull. Vi behöver snyfta, vi behöver låta tårarna rinna, vi behöver kanske rent av storböla och hulka, vi behöver dela känslor av sorg, tomhet och förtvivlan med flera som känner samma sak. Precis som när vi går till gravar i allhelgonahelgen, tänder ljus, knölar ner en ljungkruka framför stenen där namnet på den saknade huggits in.

      LÄS MER: Varför måste skolflickor se ut som Zarah Leander?

Den här gången ”slapp” jag alltså gå på begravning – och visst ska den dödes vilja respekteras, men aldrig hade jag trott att jag skulle sakna ceremonin över döden. Ändå hade det känts bättre att ta ett formaliserat farväl, att dela sorg, förlust och saknad med andra. Och så småningom en allhelgonadag gå till begravningsplatsen där saknaden blir så konkret.

Jag hade behövt få gråta lite.

För min egen skull. Åtminstone.