Jag tycker synd om dagens mammor

Eller? Nja, knappast. Jag tycker synd om dagens mammor.

Tillåt mig att drömma tillbaka till det årtiondet när jag födde barn – det glada, omtänksamma 70-talet.  Mitt första barn kom till världen 1973. Det var en alldeles normal förlossning utan komplikationer. Om jag hade fött dottern denna sommar 2016 skulle jag enligt det nya konceptet skickats hem efter ett par timmar. Istället fick jag ligga kvar en hel vecka.

      LÄS MER: Kvinna fick föda på sjukhusets toalett – vården kritiseras

Jag vill med bestämdhet hävda att jag mådde bra av denna vecka. Dels var förlossningen, om än fri från komplikationer, en så smärtsam upplevelse att jag behövde tid att smälta den i lugn och ro. Dels var det så mycket nytt som skulle tas in. Magen skulle komma igång, amningen skulle fungera, andra på avdelningen hade problem att sitta. Det var en för mig främmande värld med behåar fyllda av värmande vadd mot värkande bröst och gummiringar att sitta på för dem som spruckit under förlossningen.

Jag vet att det i dagens individfokuserade Sverige är höjden av lycka att få ett eget sjukhusrum och att nya sjukhus satsar stora summor för att åstadkomma det.

Då, 1973, låg vi fyra stycken i rummet. Någon hade varit omtänksam och sett till att vi alla var förstagångsföderskor. Så mycket glädje och hjälp vi hade av varandra! Ett sant systerskap växte fram mellan oss. En av oss var mycket ung och pappan till barnet ville inte veta av det. En annan hade problem med att få igång amningen. En tredje var orolig för om hon skulle få behålla jobbet. Vi pratade och stöttade. Och fortsatte att träffas efter hemkomsten. Vem skulle jag ha talat med om jag legat ensam?

      LÄS MER: Psykologen – så hanterar du ensamheten kring högtider

På den tiden var det begränsade besökstider för att alla mammorna skulle få tid att vila upp sig. Där låg vi i våra nytvättade landstingslakan med det lilla barnet i landstingets kläder bredvid oss och bara njöööt .

Mitt andra barn födde jag 1977. Han hade ett medfött blåsljud på hjärtat. Jag hade ingen aning om att detta är en ganska vanlig åkomma som för det mesta läker av sig själv och blev därför väldigt orolig. Åter igen fick jag hjälp av en medpatient. En trygg trebarnsmamma från Vallentuna berättade att det hade en av hennes flickor haft och det hade inte varit något problem. Hon beskrev vad det var och stillade min oro. Jag är henne fortfarande tacksam för det beskedet.

      LÄS MER: “Jag är oroligare än någonsin för framtiden”

1977 fick jag ligga fem dagar på BB. Sedan har nyförlösta fått allt färre dagar. Och nu ska man alltså skickas hem bara timmar efter förlossningen och istället få hjälp av en barnmorska eller stödteam i hemmet.

Hur ofta ska man få hjälp av dem? Hur gör man om släkten vill komma och hälsa på och man känner att man inte orkar ta emot? Eller om krafterna tryter för orka städa, tvätta eller handla? Inte alla har en partner eller vänner och familj som kan hjälpa till. 

      LÄS MER: Kronprinsessan redan tillbaka på jobbet

Det verkar som om landstingen räknar med att alla har en liten härlig kärnfamilj som bara väntar och längtar efter att få ta hand om anhöriga på sin väl tilltagna fritid. Vare sig det handlar om nyblivna morsor eller dementa föräldrar.

”Det är bättre att vara hemma i en trygg miljö” säger konceptet. Sedan när blev miljön på sjukhus otrygg? Är det så illa? Eller är alla dessa nya idéer bara en enda gigantisk täckmantel för att dölja att det saknas pengar – och att det då är bättre att lassa över ansvaret på patienterna?

Det var bättre förr, säger en del. Det tycker inte jag. Men just i det här fallet är jag böjd att hålla med. Stackars små mammor!

      Upptäck Club55: Få gratis privatjuridisk rådgivning hos Avtal24