Jag vill inte ligga med främmande herrar

Logistiken kring vårdplatserna på våra sjukhus är uppenbarligen en marig ekvation och när man kommit upp i en högre ålder händer det tyvärr oftare att man får uppleva detta mycket konkret.

Häromåret hände det mig. En dubbelsidig lunginflammation fick mig att uppsöka akuten och jag blev genast inlagd.

Valfrihet är ju populärt i dessa dagar och det förvånade mig därför inte så mycket när den första frågan på avdelningen var om jag ville ligga i ”sköljen” eller i korridoren. Jag var rätt matt och valde ”sköljen”, som visserligen inte hade något fönster, men som var ett ganska stort rum som jag fick ha för mig själv.

Jag var lite orolig att personalen skulle väcka mig på natten med sitt sköljande, men antingen fanns det en annan skölj någonstans, eller också är det så illa med hygienen på svenska sjukhus som det ibland sägs. Inte en människa syntes till. Jag trodde nästan att de glömt mig.

Där låg jag bra till måndagsmorgonen då läkare kommit på plats. Han spände ögonen i en stackars sjuksköterska och sa att så här kunde vi inte ha det. Bums var jag överförd till ett eget rum med stora fönster, utsikt, tavlor på väggarna och tv. Patientlyx, tänkte jag. Tills en hygglig väninna berättade att man i stort sett måste vara dödssjuk för att få ligga i ett sådant tjusigt rum för sig själv. Då blev det genast lite mer nervöst.

Det störde mig därför inte alls att jag efter viss förbättring överfördes till ett rum med tre andra tanter. Vi hade det mycket trevligt tillsammans. Och jag lärde mig ett och annat. Som att Friskis & Svettis-träning är utmärkt om man vill kunna dra på sig stödstrumporna själv och slippa bli beroende av någon som kommer hem och hjälper till. Sådana kunskaper får man inte överallt.

Men nu mådde jag ännu bättre och det var dags att flytta på mig igen. Den här gången till ett rum för två, och i den andra sängen låg en gubbe som fes ljudligt och snarkade och kissade på sig. Det kändes ganska integritetskränkande för båda två. Vi delade bara rum ett par dagar, men det räckte. Sedan fick jag tack och lov åka hem.

Jag har sedan dess förstått att det är relativt vanligt att man placerar patienter av olika kön i samma rum på våra sjukhus. Och att det finns fler än jag som ogillar det. Men som patient vill man inte gärna vara besvärlig och bråka, utan vara glad för att det åtminstone finns en ledig säng på härbärget.

På nya Karolinska lär alla sjuklingar få eget rum med medföljande datorplatta. Det låter flott. Men om jag inte är dödssjuk kan jag mycket väl tänka mig att dela rum med någon. Om det är en kvinna. Annars tar jag ”sköljen”. Alla gånger.