Jämställdheten är värd att skydda - vi måste vara stenhårda

I Sverige är vi bra på att hitta fel och brister hos oss själva och det samhälle som vi lever i, och ibland tror jag att vi inte inser vad vi har som faktiskt är värdefullt. Och till det hör jämställdheten – den är faktiskt ganska bra. Om man jämför.

Vad ska man jämföra med? Ja vad sägs om 80 procent av världens länder? Eller med 90 procent av världens kvinnor? Eller låt oss jämföra med vårt eget Sverige för hundra år sedan! Sverige är idag ett av världens mest jämställda länder; här har man inte lägre människovärde för att man är kvinna. Både kvinnor och män får och kan ha alla yrken. Här bestämmer man över sig själv när man är myndig. Man får klä sig som man vill.

      LÄS MER: “Per Holknekt – Jag är 55 år, låt mig vara”

I Sverige kan en kvinna och en man gå på bio tillsammans utan att vara gifta eller förlovade. Ja, de kan dansa tätt intill utan att omgivningen rasar eller tittar snett. En kvinna kan vara chef över en man och tvärtom. Vi är i första hand människor, medborgare och medarbetare.

Vi har nått tämligen långt i fråga om jämställdhet – jag beskriver här det som kan sägas vara ett ”normalläge” i vårt land.

Så vad är det jag vill åt då? Det är inte så att jag förnekar att det finns brister. Inte alla upplever att vi har nått ända fram. Det finns ”osakliga” löneskillnader och kvinnor känner sig ofta diskriminerade på olika sätt.

      LÄS MER: Först 2062 får kvinnor och män lika pensioner

Även män kan beröras av negativ särbehandling, så det vore ju oklokt att påstå att jämställdheten redan skulle vara uppnådd. Men på det stora hela måste vi väl ändå säga att vi har uppnått en hel del?

Kampen för kvinnors rättigheter i seklets början (rörande skildrad i Svt-serien Fröken Frimans krig) och kvinnosaksrörelsens demonstrationer och outtröttliga arbete från 60-talet och framåt har burit frukt. Det är 50-100 års blod, svett och tårar. Men hur högt värderar vi det som har uppnåtts?

 Jag tycker att jämställdheten i Sverige är någonting fantastiskt både för kvinnor och män. Jag kan ha kvinnliga kompisar, som jag umgås med på restaurang eller i någons hem. Ingen av oss lär bli föremål för förakt eller glåpord för att vi har det umgänget. Men är den här toleransen, friheten och jämställdheten en tillgång för alla i Sverige?

      LÄS MER: “Vad hände med det hyllade begreppet trygghet?”

Nej, det sanna svaret är förstås att det finns människor i vårt land som inte bara hyser åsikten att det här är dåligt. Utan de ”lever också ut” sin antijämställdhet. De ser kvinnor som ”något annat” än män, de ger fruar och döttrar en mycket begränsad frihet och de visar i handling att pojkar ska ha helt andra rättigheter än flickor. I värsta fall ingår hot och våld i bilden, och det tragiska är att det kan finnas tämligen brett stöd i omgivningen för detta förtryck.

Själv bryr jag mig inte om födelseort eller etnicitet hos dem som beter sig så här, men jag tycker att det är fullständigt oacceptabelt. Att i handling motverka jämställdhet ska vara något socialt och politiskt oacceptabelt i Sverige. Det måste stå klart för alla som ska vistas och bo här att det finns en gräns som vi inte tummar på.

För om vi inte är stenhårda på den här punkten – har vi då visat att jämställdhet är så angeläget och viktigt att det är värt att skydda och stå upp för? Vill vi inte visa respekt för alla dem som har kämpat och lidit i decennier men som inte gav upp och som har lagt grunden för det som vi har?

Är vi inte mer stolta över vår jämställdhet?

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet