K-G Bergström: Därför är regeringen och L mer splittrade än på länge

Men stabiliteten kan visa sig mycket bräcklig. Tre av de fyra partierna bakom uppgörelsen visar just nu tecken på en splittring som vi inte upplevt på länge.

Det största Socialdemokraterna utsätts för intern press efter den nya liberala kurs partiet slagit in på. Vänstersossen Daniel Suhonen har etablerat en ny grupp i partiet med namnet Reformisterna. De vill ha raka motsatsen till Stefan Löfvens nya agenda med slopad värnskatt, marknadshyror,uppluckrad arbetsrätt och privata alternativ i välfärden. Programmet ligger nära Vänsterpartiets. Men partiledningen lär vara måttligt oroad över Suhonens skapelse. Möjligen finns det skäl för Löfven att oroa sig mer över LO:s hållning. Visserligen har han sin kompis Karl-Petter Thorvaldsson där som ordförande. Men det var ändå en tydlig markering när Kålle bjöd in vänsterledaren Jonas Sjöstedt i veckan.

Ovanpå den ideologiska strid S har hamnat i ganska självklart efter att ha slagit in på den mest borgerliga kurs partiet nånsin haft , så jäser det i Göteborg. Det förefaller i och för sig kanske i första hand vara en personstrid mellan förra S-statsrådet Anna Johansson och den lokala ledaren Ann-Sofie Hermansson, där resultatet hittills har blivit ganska bisarrt. Johansson vars distriktsstyrelse försökte avsätta Hermansson , har nu själv meddelat att  hon avgår som distriktsordförande. Hur det går med Hermansson avgörs på en extra distriktskongress i början av mars.

Om det bara handlade om en personstrid skulle partiledningen i Stockholm kunna sova lugnt. Men det tycks det inte vara. Soffan som Ann-Sofie Hermansson kallas har velat gå hårdare fram mot hederskultur än Johansson. Det är besvärande för S, som har en svag punkt just när det gäller kampen mot islamistiskt förtryck av kvinnor i förorter. S och i ännu högre grad V har inte velat profilera sina partier i den kampen. Förmodligen av rent partitaktiska skäl. Invandrare från Arabländerna röstar i högre grad rött.

Det andra regeringspartiet, MP, har det på papperet ännu värre. Carl Schlyter, etablerad Miljöpartist sen många år, startade i veckan ett nytt parti, Partiet vändpunkt. Det kan attrahera gröna på vänsterkanten. Förutom en tuffare miljöpolitik, vill Schlyter också återinföra arvs- och förmögenhetsskatt.

Med tanke på Miljöpartiets usla valresultat,4,4 procent, så är marginalen till riksdagsspärren så liten att ett nytt grönt parti, skulle kunna avgöra. Ändå har det visat sig svårt för nya partier att klara riksdagsval, även om MP självt förstås är ett exempel på att det kan gå. Nej, då är chansen mycket större att ta sig in i EU-parlamentet. Det lyckades både Junilistan och Feministiskt initiativ med.

Men Schlyters nya parti kan få problem. Frågan är  om man hinner. Partiet måste på två veckor få ihop 1500 namnunderskrifter och en halv miljon kronor för att trycka valsedlar.

Det tredje partiet med en ännu svårare kris än S och MP är förstås Liberalerna. Det finns ingen given efterträdare till Jan Björklund, eftersom den givna – Cecilia Malmström – inte vill. Men framför allt är opinionssiffrorna nere på gammal KD-nivå. Den nye/nya partiledaren får en tuff utmaning i att förklara för de 14 procent liberala väljarna varför dessa ska tvingas välja mellan två liberala partier.

Jämförelsevis lever det fjärde Januariavtalspartiet, C, i ett politiskt paradis. Men ändå inte. Annie Lööfs avhopp från Alliansen, kan komma att skada C i ett framtida val. Allmänborgerliga väljare lär knappast ha något förtroende kvar för henne.