K-G Bergström: Löfvens politik blev makten framför allt

Sverige får sex nya ministrar:
Veteranen Hans Dahlgren (S) blir EU-minister, Anders Ygeman gör comeback i regeringen som energiminister, Amanda Lind blir kulturminister efter att tidigare varit partisekreterare för MP, Åsa Lindhagen (MP) jämställdhetsminister, Matilda Ernkrans (S) forskningsminister och Jennie Nilsson (S) landsbygdsminister.

Det betyder att Sven-Erik Bucht, Helene Hellmark Knutsson och Karolina Skog av allt att döma petades.

Själva regeringsförklaringen var en lång och rätt väntad katalog över vad som väntar Sverige.

Stefan Löfven har av många utropats som segrare, nu när han lyckats bilda regering. Nåja, seger är i och för sig ett tänjbart begrepp med varierande definitioner. Men visst. Det blev han som bildade regering, inte Ulf Kristersson. Det är förstås en slags seger. Men de två regeringspartierna är samtidigt förlorare. De backade i valet med 5,2 procentenheter. De har bara 32,7 procent väljare bakom sig. Det uppges vara den tredje svagaste regeringen i modern tid. Bara Fälldin-regeringen 1981-82 och Ullsten-ministären 1978-79 var svagare.

Men samtidigt är den nya rödgröna regeringen på ett sätt starkare än den som styrde 2014-18. Den regeringen med V som stödparti hade ett regeringsunderlag på 43,6 procent. Dagens mittenregering kommer upp i 46,8 procent.

Jämfört med alternativet en regering bestående av M och KD så vinner också Löfvens regering med siffrorna 32,7 – 26,1. Och även när det gäller regeringsunderlag S, MP, C, L mot M, KD och SD segrar Löfven med 46,8 mot 43,6.

Så tveklöst har mittenregeringen starkare förankring i valmanskåren. Den bör också kunna bli en stabilare regering, eftersom den inte i varje omröstning är beroende av ett parti som den inte har ett organiserat budgetsamarbete med.

Ändå kan förstås Löfvens så kallade seger ses som kung Pyrrhus dyrköpta seger mot romarna. Det var efter den som han lär ha sagt: ” En sån seger till och jag är förlorad”. Det som gav Löfven ”segern” var ju ett historiskt löftesbrott. Det han skulle bekämpa i valet – till exempel sänkta skatter för de rika, uppluckrad arbetsrätt, så kallade marknadshyror och vinster i välfärden – det blev plötsligt socialdemokratisk politik enligt devisen : makten framför allt.

Men det verkar hans eget partifolk och åtskilliga opinionsbildare ha överseende med. Han får ju fortsätta att styra och Alliansen är krossad. Jag är inte säker på att opinionsbildare hade varit lika överseende med såna uppenbara svek mot väljarna, om en borgerlig regering gjort något liknande.

En obestridlig  förlorare är dock Ulf Kristersson. Hans parti backade mest i valet och Kristersson misslyckades med att bilda regering.

Men inte heller Annie Lööf och Jan Björklund är några självklara vinnare. Båda har drabbats av sjunkande förtroende efter valet. Lööf lär ha sagt när hon 2011 valdes till Centerledare, att hon i 2022 års val hoppades få 20 procent. Det torde hon kunna glömma. Även om hennes egna väljare inte lämnat partiet i horder, så förutsätter 20 procent att hon kan locka till sig borgerliga väljare i massor. Efter sidbytet, lär ingen M- eller KD-väljare ens överväga det.

I sak är det ett enda mandat som har framtvingat det nya politiska landskapet.

De rödgröna fick ett mandat mer än Alliansen. Detta ynka mandat ledde i förlängningen till att båda blocken upplöstes. Alliansen förstås allra tydligast. Men också det rödgröna. Vänsterpartiet kan inte längre sägas ingå i vänsterblocket. Jonas Sjöstedt har inte velat erkänna den obehagliga konsekvensen av den nya regeringsalliansen. Men reellt kommer han och V att vara isolerade under resten av mandatperioden. Visst finns chans att samarbeta med S om de sakfrågor som ligger utanför 73-punktsprogrammet. Men eftersom V inte har något som helst inflytande över budgetfrågorna, är det svårt att se att Sjöstedt ska ha någon större glädje av det.

Och trots att Jimmie Åkesson har dubbelt många väljare som Jonas Sjöstedt, så tycks också han tvingas ägna sig åt politisk ökenvandring, såvida inte V-ledarens hot om misstroendevotum mot Löfven, gör att de två möts i någon oas.