Så har livet förändrats

Det var förr. Nu är det annorlunda.

I början ägnade även jag hela dagar åt nyhetsknarkande om smittspridningen i världen. Det gav ingen energi och heller inte så mycket ny kunskap. Eländet serverades bara i olika skepnader; som beskäftiga ledarartiklar, professorer som angrep varandra eller reportage om inställda begravningar.

Jag beslöt att lägga om strategi och vanor. En snabb titt på text-tv ger mig på morgonen de nyheter jag behöver. Resten får vara. I stället sätter jag på klassisk musik, gör min 15 minuters-gymnastik (gymmet är stängt) och njuter frukosten i gungstolen.

Jag ringer samtal till vänner jag försummat och förundras efter ha pratat med 90-åriga mor och 86-åriga styvmor hur lugna de är, jämfört med många yngre. Min mor har ingen större bekantskapskrets och orkar inte ta några längre promenader, hon gläder sig däremot över att det går så många bra program och serier på TV. Hon har knappt tid att prata med mig.

Min styvmor envisas med att varje dag gå åtminstone en timme med stavar, men saknar sina vänner, museibesöken, bio- och teaterföreställningar. Med någon dryg meters avstånd promenerar hon och några andra i grannskapet på rad, byter plats då och då och försöker hitta andra samtalsämnen än… ja, ni vet… Alla är de ledsna, men inte primärt av oro för att bli sjuka, däremot för att nästan alla glädjeämnen tagits ifrån dem.

Jag pratar i telefon med min 94-åriga väninna Herdis, som nyligen debuterat som författare och som glatt sig så åt den kommande bokreleasen. Hon har fått många positiva recensioner och skulle pratat i såväl TV som i flera bokhandlar. Allt är inställt.

”Men vet du”, säger Herdis, ”häromkvällen beställde min granne och jag en festmåltid från en restaurang i närheten. Vi klädde oss fint, jag tog på lite smink, parfym och till och med läppstift. Så dukade vi vackert, hällde upp vin i fina glas och skålade… på Facetime.

Blotta känslan av att ändå hitta på något annorlunda gjorde mig glad och vi fick en trevlig kväll, även om vi inte satt vid samma bord.”

Maken och jag bilade i precis rätt ögonblick till vårt sommarhus på västkusten, dagarna innan alla strängt uppmanades att hålla sig hemma och INTE resa bort över påsk.
Det är rätt tomt i husen på ön, men vi hjälper till att hålla mataffären igång, rensar i rabatterna och plockar skräp i vikarna. Alla sammanträden är inställda och ersatta av telefonkonferenser. Vi läser böcker, har trots allt varandra och är faktiskt fortfarande sams. Maken berättade skrattande – efter att ha pratat med en god vän – att viruset fått en speciell förkortning, LKDP, Lär Känna Din Partner.

Efter en kort nyhetsuppdatering på kvällen, men inte precis före sängdags, försöker jag lista sådant som kommer att bli bättre när allt detta är över. Alla kriser bär inom sig också många möjligheter.

Men f-n så jag saknar mina barn och barnbarn, som jag inte får se eller krama om på länge.