Livet har dålig tajming

      LÄS MER: Tänk, det fanns en tid då barn fick röka på skolgården

Efter en pimpelfiskeexkursion för några år sedan konstaterade min man att han med glädje skulle antagit ett erbjudande om att få göra militärtjänst nu i mogen ålder. “Varför gjorde jag lumpen trettiofem år för tidigt?” undrade han.

“Tänk om någon att hade sagt till mig nu: I ett år ska du få bo med sköna typer som du ska minnas resten av livet som några av dina bästa vänner. Du kommer att få bo i tält, skjuta prick, träna mycket och köra stora maskiner. Du får fyra mål mat tillagade varje dag. Du kommer inte att få jättemycket betalt, men å andra sidan tar vi bort allt ekonomiskt ansvar från dig. Och på fredagar åker du hem till dina närstående.”

Vilken femtioplussare hade sagt: “Nej, jag sitter hellre här bakom mitt skrivbord istället?”. Inte min i alla fall, det är ett som är säkert. (Observera att detta var ett hypotetiskt resonemang som inte tog hänsyn till att lumpen i grunden handlade om krig, vapen och liknande saker.)

      LÄS MER: Per Holknekt – “Jag är 55 år – låt mig vara”

Arbetslivet är i princip en enda lång felmatchning. Jag började jobba när jag var nitton år och kände mig som om jag för evigt var dömd till att vara en “liten flicksnärta” som var för ung för att tas på allvar. Men så blinkade jag (eller om jag födde barn, jag minns inte riktigt) och var plötsligt för gammal för den ungdomsfixerade reklambranschen. De där fem minuterna när jag var precis lagom gammal måste jag ha missat.

När jag var tonåring och gick på disco, som man sa på den tiden, var det inte helt ovanligt att det kom fram killar med en smått absurd raggningsreplik. “Vad du ser sur ut” sa de till mig, som satt i ett hörn och till varje pris försökte få anletsdragen att inte avslöja hur bortkommen och skräckslagen jag var.

      LÄS MER: “Jag har slutat le tappert, jag säger ifrån”

Det värsta var att det var ganska framgångsrik metod. Resultatet blev nämligen att började fnissa nervöst, samtidigt som jag försökte se söt, vänlig ut och säga något i stil med: “Näe, jag är inte alls sur, varför tror du det?”.

Ibland dagdrömmer jag om att tidsresa tillbaka till den tiden och svara dessa killar något tillbörligt, som “Ursäkta mig, men jag har avsatt den här kvällen för att bara prata med dem som har något trevligt att säga, så jag tror nog att du ska snacka med någon annan”.

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet