Löfvens övergivande av vallöften historiskt

Annie Lööf har ju nu en dubbelroll, liksom Jan Björklund. Dels leder de stödpartier till den rödgröna regeringen dels ingår de inte i den.

Första utmaningen  var hur de skulle hantera Stefan Löfven. Skulle de överhuvudtaget begära replik på hans anförande?

Båda valde att göra det. Men i frågor som låg en bra bit från den hetaste politiska kontroversen. Lööf om regeringen är beredd att lägga fram förslag om skärpta regler för arbetsmarknadskonflikter med anledning av hamnstrejken.

Jan Björklund valde i och för sig en större politisk fråga och dessutom en gammal käpphäst – EU. Han t o m dristade sig till att antyda lite kritik mot Socialdemokraterna. Han tyckte att S är för ängsliga att ställa krav på ytterligare fördjupning av EU-samarbetet.

Men självklart var valet av angreppspunkt präglade av deras uppgörelse med Löfven. Ingen av deras frågor var i närheten av  att inkräkta eller hota uppgörelsen.

Nästa utmaning för de två liksom för Ulf Kristersson var hur dessa tre gamla allierade skulle bete sig mot varandra, nu när de i realiteten är politiska motståndare.

Alla tre gjorde samma val. De angrep inte varandra. Ingen av dem begärde replik på den andre. Det är uppenbart att både C, L och M strävar efter en anständig ton för att inte omöjliggöra framtida återupptaget samarbete. Det bör ju noteras att Januariavtalet kan sägas upp varje gång ny budget ska förhandlas fram. Jag skulle inte bli alltför förvånad om t ex den i grunden superborgerliga Annie Lööf när sista budgeten före nästa val ska förhandlas med S och MP, kommer fram till att hon inte vill gå till val på socialdemokratisk-miljöpartistisk politik.

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor hade däremot en annan strategi än sin kompis Ulf Kristersson. Hon tog replik på både Jan Björklund och Annie Lööf. I varje fall Centerledaren föreföll inte att uppskatta det initiativet. Hon sa surt att Busch Thor tar replik på henne men inte på Jimmie Åkesson. KD-ledarens replik blev att Åkesson inte hade släppt fram Stefan Löfven.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt hade ett tacksamt utgångsläge. Han kunde angripa alla andra partier. Inte minst den partiledare som svikit honom.Han sa  t ex att Sverige nu styrs av en Socialdemokratisk högeruppgörelse, som kommer att öka klasskillnaderna.

Sjöstedts dilemma som han  lyckades dölja väl , är ju att det var hans röster som släppte fram den socialdemokratiska högerpolitik, han nu häcklar Löfven  för.

Stefan Löfven föreföll trivas måttligt väl med sin nya roll. Han försökte framställa den så socialdemokratisk som möjligt, men det lär få gå på.

Han har beskrivits som historisk. Ett diskutabelt påstående med tanke på att åtskilliga S-ledare ända sen Per Albin Hansson har samarbetat nära med Centern och dess föregångare Bondeförbundet. Nytt är möjligen att S den här gången har ett bredare samarbete med L än tidigare.

Men om något är historiskt är det nog snarast Löfvens massiva övergivande av vallöften. Så långt gick inte Per Albin, Tage Erlander eller Göran Persson.

Ändå blev dagens partiledardebatt på ett sätt Gustav Fridolins. Det var hans sista. Och han fick  presenter och lovord från alla håll. T o m från MP:s huvudmotståndare SD.

Jimmie Åkesson berättade nästan rörd över hur Fridolin som ende etablerade politiker kom upp och hälsade på honom i SD-kansliet efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

Totalt sätt en pigg partiledardebatt. Enda skönhetsfläcken, tycker  jag, var att vice talmannen tog partiledarna i örat och uppmanade dem att inte säga du till varandra. Herre Gud, det är 2019 nu inte 1960. Men respekten var dessbättre begränsad. Ebba Busch Thor inledde sin replik på L-ledaren med att säga : Hej Jan!