Mitt livs svåraste intervju

Jag beundrar Harald för den mentala styrka han visade mig. Han gjorde intervjun lättare för mig. Jag har haft och har många vänner som befinner sig i Haralds situation. En del av dom gick bort på tok för tidigt. Andra har fått sina domar i form av oönskade sjukdomsbesked och kämpar för att få vara kvar bland oss.

Jag vill dem alla väl men jag tycker det är svårt att prata med dem. Hur ska jag bete mig för att inte förstärka deras dödsångest? Och hur ska jag bete mig för att själv vara bekväm i samtalet? Jag vet inte om jag vågar tala om döden. Jag vet inte om jag vill pratat om döden.

En av mina bästa vänner, Lennart, var runt femtio år, när han fick besked om att han hade prostatacancer. På den tiden var det som att få en dödsdom.  Lennart gick bort för två år sedan, 65 år gammal , efter en mångårig kamp mot cancern. Vi talade mycket med varandra, Lennart och jag, men vi talade inte om döden.

Det blev inte så för det vore att ge upp, att acceptera att cancern skulle ta honom och Lennart var inte den typen som gav upp. Jag kan bara förställa mig vilka spöken som härjade hos honom när han, trots sin kamp, ändå förstod att slutet av oundvikligt. Ändå nämnde vi aldrig döden med ett ord.

Nu för tiden träffar jag många av mina gamla kollegor vid begravningar. Ett av skälen är att jag numera är i ” den åldern”, då prostatacancer, bröstcancer och andra sjukdomar skördar sina offer. Vi som är kvar har levt våra liv på olika sätt och hamnat på olika platser i världen. När vi träffas till begravningskaffet är vi glada att ses. Vi hör efter hur det är med familjen och vi frågar om varandras hälsa. Men vi talar sällan om döden. Trots att den just då, just där är så närvarande.

Jag vill tacka Harald för hans artikel. Jag vet att jag fortfarande kommer att tycka det är svårt att tala med sjuka vänner om döden. Jag vill hellre tala om saker som muntrar upp. Men jag inser att jag måste få ett annat förhållningssätt till döden. Harald har visat ett mod och en styrka som jag inte skulle ha i samma situation.

Jag är rädd för döden. Jag är rädd för smärtan. Därför har Harald rätt i sitt resonemang. Vi måste våga tala mer om det som väntar oss alla förr eller senare. Vi måste också ge oss människor rätten att bestämma över hur vi vill göra i livets slutskede.