”Neeej, inte en januari till här hemma!”

Vid detta middagssamtal deltog också dottern, som då var hemma med sitt tredje barn och varje morgon kämpade med overaller, stövlar, mössor, vantar, snoriga barn. Hon blev eld och lågor.

Ord blev handling. Dottern plöjde internetsidor och snart hade vi bokat ett hus på Gran Canaria. En hel månad! Äldsta barnbarnet skulle få gå i Svenska skolan och med wifi kunde vi hålla kontakt med olika arbetsuppdrag hemma.

Flera vänner har sedan länge investerat i andelslägenheter och i vissa fall hus på varmare breddgrader. Jodå, vi funderade ett tag på det också. Men, nej… minuskolumnen övervägde. Ständig kontakt med olika hantverkare, byråkrati, otillräckliga språkkunskaper och därtill kostnaden för att köpa och rusta ännu ett hem.

Sedan nyår är vi på plats. Vädret är pålitligt, drygt 20 grader och sol, varje dag. De få regndropparna har inte stört oss. Barnbarnet gillar sin skola skarpt och klär sig stolt i den blå skoluniformen.

Foto: Privat

Här är borta men ändå hemma. En märklig svensk-by. Café Suecia erbjuder kanelbullar, restaurang Tre Hjärtan serverar dillkött och blodpudding, Svenska Handelsboden har sill och knäckebröd, Skandinaviska Klubben ordnar aktiviteter av alla slag, Svenska Kyrkan har andakter, körsång och semlor.

Även Artur Ringart och Ulf Elfving har satt sina spår på Gran Canaria. Foto: Privat

För den ensamme erbjuds många möjligheter till gemenskap. Föredrag, vandringar, konserter, motionspass, bridge… Som hemma och ändå inte.

Jag pratar med lärarna på barnbarnets skola, som drivs privat men följer svensk skolplan. Många familjer gör tydligen som vi, de är nere en månad eller två. Andra bor och arbetar här sedan åratal.

Foto: Privat

Massören Maria är som flyttfågeln, hon kommer hit i september och reser tillbaka till Sverige i slutet av april. Eva, frisören, har bott här nere i över 20 år, och saknar inte sitt Eskilstuna.

– Jag uppskattar tryggheten och lugnet. Här finns nästan ingen kriminalitet, inga attentat och inga väskryckare. När vi flyttade hit hade vi planerat att bara njuta av värmen och leva arbetsfritt. Men jag stod inte ut. Redan efter en månad hade jag letat upp en lokal och öppnat ny hårsalong. Jag lever i den bästa av världar.

Själv lämnar jag barnbarnet i skolan och väntar på att Svenska kyrkan ska öppna för dagen. Här finns ett bra bibliotek med både böcker och filmer.

På ett par stolar utanför sitter en grupp svenska pensionärer och gottar sig i solen. ”Hemma har de minusgrader och långkalsonger”, hör jag en man hojta. Övriga i sällskapet faller in och kan lämna detaljerade rapporter från vänner och familjer sex timmars flygresa norrut.

Men Svenska Kyrkan här på Gran Canaria efterlyser volontärer för sitt projekt ”När det inte gick som det var tänkt”. Hemma ter sig kanske ett liv i solen för många som ett paradis, men när jobbet inte längre finns och vardagen träder in glider det rosenröda över i grått.

Att AA (Anonyma Alkoholister) satt upp lappar med kontaktnummer förvånar mig inte alls. Alkoholen är billig och det är lätt att unna sig vin till lunchen, drink på eftermiddagen och vin eller öl till middagen. Varje dag. Och de flesta vi möter ute är rejält överviktiga, för att inte säga sjukligt feta.

Foto: Privat

Eva Sundelin Isaksson är kyrkoherde här nere sedan fem år, utsänd från Sverige. Hon har nära till skratt och ett vänligt leende. Senare i år ska hon gå i pension och ser fram emot att resa hem och umgås mer med barn och barnbarn. Det håller inte i längden att bara ”skypa”, som hon säger.

– Det här är en vanlig och samtidigt ovanlig församling, säger hon, med andakter, kör, ibland konfirmander. Men vårt arbete här handlar mycket om logistik. En del blir sjuka och måste få hjälp att komma hem. Många klarar inte alkoholen, här finns inga behandlingshem, ingen psykvård. Vi har haft åtskilliga tragiska fall.

– Men jag har också kommit att älska denna ö, här finns så många vackra platser. Och visst är det en ynnest att leva i sol och värme. Under dessa fem år tror jag bara vi ätit inomhus två gånger.

Kustområdet är oerhört exploaterat, det som inte redan är taget i bruk kommer snart bli det. Byggprojekten är många. Men stränderna är oändliga och rena. Vi vandrar ett par timmar varje dag.

”Livet går fort, utom i januari”, som maken brukar säga. Vi har fortfarande ett par veckor kvar här i solen. Kommer vi att göra om detta nästa år? Ja sannolikt, om än på en annan plats. Lite mer äventyrliga tror jag vi kommer vilja vara.