Perfekt potatismos, det tog ett helt liv

Det har väl hänt att mitt mos blivit bra. Men alltför ofta: klistrigt. Vattnigt. Smaklöst.

I kväll skulle det bli korv med mos. En njutning, om ni frågar mig. Och om det är rätt tillagat.

Det blev det: rätt korv, Lithells wienerkorv, med det tunnaste skinnet. Möjligen lite tami smaken, men lättäten och med bästa konsistensen. Korv kan annars vara bedrövligt, om man måste sitta och spotta otuggbara klumpar av plast eller tarmar, eller vad det alltför tjocka skinnet nu kan vara gjort av.

Korven fick sjuda sakta i vatten med mycket salt och ännu mer vitpeppar. Sallad bör det vara till, och i kväll blev den föremål för extra omsorg: fräscha blad från svärdotter Carros odling, små, smakstarka tomater (ICA:s Piccolini, bäst på marknaden), fin avokado och mild, frisk färsklök. Dressing med fransk senap, olivolja, några droppar rödvinsvinäger och en klyfta finhackad vitlök. Salt, peppar.

Och så moset!  Inget slarv den här gången. Det straffar sig ofelbart. Och nu vet jag att det viktiga är:

• Mandelpotatis! Kokt tills den nästan faller sönder. Och det kanske viktigaste av allt: när vattnet hällts bort måste den få stå och ånga av på svag värme tills den torkat riktigt.
• Mycket smör, tre matskedar till åtta potatisar.
• Rejäl kryddning, här blev det förutom salt och vitpeppar ett kryddmått pommes frites-krydda.
• Snabbt blandat med elvispen på högsta fart under mycket kort tid.

Märkvärdigare var det inte. Nu kan jag äntligen göra lika gott mos som vår son Kasper (har länge avundats honom hans mostalanger). Och godare än det vi fick hos legendaren Paul Bocuse en gång; jag trodde inte att man kunde ta för mycket smör i nånting, men hans mos rann av fett. Mtt blev verkligen perfekt den här gången, som ett fluffigt moln av ljuvliga smaker.

Lite löjligt kanske att man skriver ett blogginlägg om att göra potatismos, nånting som miljoner husmödrar förmodligen har fixat med lätthet i alla år. Men snälla, ha överseende: jag är så lycklig över att även jag har lyckats!Äntligen.